Dagen då Miljöbalken brast...

Den 20 oktober 2010 beslutade sig Sveriges Högsta Domstol för att låta Miljööverdomstolens dom angående ett nytt kalkbrott på norra Gotland stå fast utan någon överprövning.

Nordkalk AB tillåts därmed börja bryta kalk i en ny bergstäkt i den vildmarksartade Ojnareskogen. Enligt nationalparksplanen skulle Ojnareskogen och sjön Bästeträsk bli ny Nationalpark 2013 och samtidigt skydda Gotlands framtida vattenförsörjning.

Vi som kämpar för berg, skog och vatten, för en långsiktigt hållbar utveckling på Gotland (och på jorden) är för tillfället slagna, men vi bidar vår tid...

Ordlös lånar jag andras ord när mina egna inte räcker till.

"Like our native sisters and brothers in many other sites of the world are we going to stand helpless, looking when huge companies are devastating our sacred lands, with the help of the law? It will give us greater understanding for their difficulties; but still the question remains. How can we save the beauty of the land, of the wild, when the law is in the hands of the capital?"

Foto: Ojna Källa, vid Ojnaremyr, källan i vilken man tänker pumpa ut stora mängder av avloppsvattnet från brottet.

Så trött, så tom. Prestationskrav, lite rädd och fyllt av envishet.

Vilka är kraven som ställs på mig, vilken nytta kan jag göra, vilken skyldighet att försöka göra ALLT på så kort tid...så kort.

Sargade relationer, personliga besvikelser och spel bakom gallerierna.

Att försöka vara ärlig och rak men inse att det inte spelar någon roll för här är det makt står på spel.

Samtidigt granskande ögon som fyller på frustrationer och förutfattade meningar men inte behöver ta ansvar för reaktioner och konsekvenser.

Vi spelar alla våra roller väl och försöker göra det vi tror är rätt men vem kan ärligt säga att vi VET att vi gör rätt när vi gör rätt?

Vi gör det vi finner bäst av alternativ vi inte alltid förstår.

Jag vill förändra, jag vill påverka, jag har ansvar jag inte kan släppa.

Mitt liv är en blommande trädgård.

Först träffade jag en pelargon som bjöd in varenda tavelförsäljare och olycklig elev som kom i vår väg till vårt hem. Pelargonen bjöd på nektar, på sin tid och på sig själv. Den pelagonen är min Mor.

Tack Mor-pelargon för empatin du förde över till mig!

Sen träffade jag en kunnig musseron, som visade mig skogen och orrens lek. Med honom är mossan alltid mer än mossig och fåglarnas sång är ett språk som han vet.

Tack Far-musseron för att du gett mig nyckeln till ditt naturbibliotek!

En gång träffade jag en lilja vars fantasi var större än fem år.

Tack lilja för sagorna och leken, för andra världar och vänskapen!

En gång träffade jag ett maskrosbarn vars behov av mig var större än mitt motstånd. Hon strålade en tid och föll som det stjärnfjun hon var.

Tack maskros för den stund jag fick ynnesten att vara behövd.

En gång träffade jag en acasiaek som fick mig att ifrågasätta allt jag ville slå fast. Acasiaeken sa:

Varför det? Hur då? Förklara!

Tack för resesällskapet, acasiaek, och för att du fick mig att att se världen inte bara i svart och vitt!

En gång träffade jag en liten vresig tall som tvingade mig att argumenterna för min sak även när jag låg ner, överbevisad och retoriskt tillintetgjord.

Tack för debattmotståndet skärgårdstallen och för att jag fick läka i skuggan av dina grenar!

En gång träffade jag ett kungsljus som lyser starkt genom många världar. Han har inte sitt hem i den begränsande verklighet vi kallar vår. Han är sin.

Tack kungljus för auran du låter mig låna och för dörren som alltid är olåst!

En gång träffade jag ett kaveldun som är min motsats i mycket. Han är ett ankare, en lina, en motpol.

Tack för vardagen, för kärlek och för att du gör det möjligt för mig att flyga.

En gång träffade jag ett brudpar, lavendel och björk, på Blå jungfrun. De lever drömmen om en annan värld och gör att jag tror på den förändring jag slåss för. Tack lavendel och björk för verkligheten vi skapar när vi ses!

Gång på gång träffar jag blomster som ger mig allt min människoplanta behöver.

Ni ser mig, ni förändrar mig, ni vässar mig, ni utveckalar mig, ni skyddar mig.

Ni bekräftar mig och förädlar mig. Utan er vore jag inget.

Ni är inte en enda, inte samma, inte alltid den man tror.

Men i min bottaniska mänskliga trädgård växer kraftfulla plantor och tåliga träd omvarann och i luften dröjer ömsinta dofter kvar, som återupptäcks ibland och någon gång till och med blommar om.

Jag går genom livet som på en stig kantad av tusentals knoppiga örter.

När kommer nästa blomma slå ut i min väg? Var står nästa träd som ger skugga och ro?

Har jag tid att stanna upp om du dyker upp där på vägen framför mig?

Missar jag någon för att jag springer så fort?

(Måtte jag då snubbla och falla, intill dig - och se dig, om jag inte var uppmärksam nog.)

Mitt liv är en brokig trädgård och min dröm en otämjd skog.

Min väg däremellan är frodig och grön, vattnet är vått och luften fylld utav av blommande okända frön.

Om längtan en sen augustikväll

Att lämna ön är som att dö. Det gör lika ont varje år.

Att åka hem. Hem?

När man druckit gotländskt källvatten i veckor och själv burit bort sitt bajs till bajsbilen.

Livet blir så enkelt då. Rent på något sätt. Självklart. Då vi förenklar.

Ramarna blir snävare men tankarna flyger friare.

Jag sitter på min älsklingsstrand och drömmer om att inte åka.

Att en dag säga: i år stannar vi!

Sorg och vemod och en malande känsla av förlust över årstider som går och möjliga möten som uteblir.

Jag lever med känslan av att det verkliga livet ligger på en ö i östersjön och att det är ett låtsasliv som pockar på vardagsuppmärksamhet i Karlskrona.

Får man säga så? När kärleken, barnen, huset och jobbet är där och inget mer än längtan efter kalkvita vägar och släta stenar, efter blågröna vågor och kalktuff får mig att vilja stanna.

Jag åker hem men längtar hit. Jag drömmer om att åldras och slippa kompromissa.

En dag

kommer jag

att stanna

Att leva sin dröm

Tänk att få leva sin dröm.

Tänk att utan (eller snarare trots) rädsla för att vara inkorrekt få möjlighet kämpa för något man vet är sant och riktigt. Tänk att kunna skratta hoten i ansiktet och använda vreden till något konstruktivt. Tänk att leva livet fullt ut i förvissningen att man gör vad man ska och känna stolthet när man ser sig om över axeln för det man gjort så här långt...

Det livet är mitt.

Jag vet att vi måste anpassa vårt samhälle efter kretsloppet, för vårt sätt att leva nu skapar obalanser i ekosystemen till nackdel för både människa, andra djur och natur.

Det är en sak att förstå och en sak att göra.

Jag tog för fem år sedan beslutet att låta en känsla av kärlek till en plats som inte är min och aldrig kommer att bli det bli startskottet för ett nytt liv.

Inte ett opartiskt utan ett subjektivt liv, inte ett lagom engagemang utan ett brinnande lustfyllt, inte ett politiskt korrekt hantverk utan ett som ger resultat i verkliga livet - och för mig.

Jag vet ett ställe där detta började för mig.

I Ojnareskogens våtmarker, på norra Gotland.

Det hade kunnat vara var som helst!

Kampen börjar oftast på en plats nära dig. En plats där känslorna är starka, kanske för att den är vacker, eller din, eller har möjligheter du anar men ännu inte känner. Platser där våra drömmar kommer upp till ytan - de är vi beredda att slåss för.

Jag har satt ner min stav, djupt i Ojnaremyr och härifrån slåss jag!

Huka er, ni som hotar drömmarna.

Vi ger oss inte - ni kommer att förlora hur det än går.

För ni byter drömmar mot pengar och det är fel.

Ställ om, ställ om den nya tiden gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

En skuggornas budget byggd på rädsla

Bryt upp, bryt upp...

Sverigedemokraterna talar om tärande invandring. Men vilken människa är egentligen tärande och på vad är det vi tär på?

Vi som lever som om det funnes fyra jordklot, vita medelklassfamiljer i ett av världena kallaste och rikaste länder och därmed mest energislukande, vi är definitivt tärande.

På jordens resurser.

Men sverigedemokraten menar nog inte hur vi förbrukar jordens naturresurser utan snarare hur vi använder den svenska plånboken. Invandrare ser man som tärande idag, vem är det imorgon? Handikappade, är de tärande eller dom som är sjuka? Eller är det kanske missbrukarna som sverigedemokraterna imorgon ser som tärande och icke välkomna i vårt samhälle?

När man gjort sig av med den första gruppen tärande vem vet vilka man då ger sig på. Kanske är det jag som kvinna eller du som älskar någon av samma kön eller annan tro.

Vi har alla olika kunskaper, erfarenheter och förutsättningar att bidra med i samhället. Barn som varken tillför sedlar eller mynt till samhällsbygget är även de till en början i så fall tärande. Tärande idag kan vara försörjande imorgon. En människa som suttit flera år i fängelse har även den något att tillföra samhället inte minst av sina erfarenheter bakom lås och bom.

Få människor förnekar i sitt hjärta att den enda möjliga värdegrund vi alla bör stå på är:

Empati (att kunna sätta sig in i hur det är att vara i någon annans kläder)

Generositet (att ge utan att kräva att få något tillbaka)

Solidaritet (att avstå från saker som försämrar för någon annan)

Men ofta förmörkar bitterhet, egna tillkortakommanden och upplevda orättvisor vår ljusa livssyn. Rädslan blir vår följeslagare istället för att vi ser den som den fiende till livsglädjen som den egentligen är.

Ett parti som Sverigedemokraterna lever av vår rädsla. Rädsla frodas i otydliga miljöer. Därför måste politiker såväl som andra företrädare kliva fram och vara tydliga när vi beskriver det goda samhälle vi vill leva i. Och ett samhälle som bygger på annat än mångfald är stelnande. Vi behöver såväl mänsklig mångfald, kulturell, idemässig, religiös, språklig och biologisk mångfald.

Det är först i mötet med det som är annorlunda, det som inte är som vi, som nya ideer föds och kreativiteten frodas. En värld målad i svart och vitt är en steril värld utan framtidshopp. Alla regnbågens färger behövs och ANTINGEN ELLER måste bli BÅDE OCH .

En ny värld håller på att födas, en värld där vi som mänsklighet lyfter oss i håret och åstadkommer mirakel på mirakel (amerika-fararna hade älskat mobilen och det är inte så lätt att vara envåldshärskare om folket kan kolla om diktatorn talar sanning på internet, och nu byter vi olja mot eviga energikällor och återskapar brutna kretslopp).

Vi skapar Helhet istället för stirra oss blinda på fragment.

Vårt hem är jorden snarare än uppritade nationsgränser. Vi vet att framtiden är ljus och att vi människor kan allt vi vill om vi bara vågar släppa taget och utmana våra rädslor. Såväl samhället som jag som individ har allt att vinna på att göra så.

Så kom med, istället för att stänga in er som sverigedemokrater, och låt oss bygga en värld som inte präglas av motsättningar utan av samspel. Och låt framför allt inte rädslan styra stegen och fördunkla ljuset på vår väg mot en skimrande, färgglad, gemensam framtid.

"Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr"

Citat ur diktsamligen I rörelse av Karin Boye

Om att sitta i flodfåran och njuta av nuet

Jag har blivit besatt av att inte veta - inte kunna planera. Jag leker med elden. Jag älskar överraskningarna.

Jag ler skadeglatt när jag ser mina fåfänga försök till kontroll smulas sönder och bli stoft.

Vi har ingen makt, vi kan bara flöda med i livets obönhörliga , vilda och otämjda fors.

Som ett barn på nytt läser jag tidningar, följer jag tv:n och söker jag internets kameror.
Katla heter hon, som får min respekt.

Att jag skriver listor på allt som ska göras, allt jag ska ändra - det skiter väl hon i.

Och jag, jag låter mig förföras; av styrkan, av glöden och naturens härskarteknik.

Det finns ett folk som ser tiden som en flod som rinner från, de sitter mitt i fåran och tittar uppströms. Inte framåt som vi utan bakåt. För vi människor vet bara det som varit, inte det som komma skall...därför sitter det folket i tidsflödet med fötterna uppströms och ryggen mot framtiden. Skådar i minnen men vet intet om morgondagen.

Då gäller det att njuta av det okända som råkar rinner förbi - innan det i vår virvel, snurrat klart och lämnar oss.

Jag njuter. Av livet nu - just för att det är så virvlande skört och oroande oförutsägbart.

Foto; Okänt flöde, Sofia Bothorp mars 2010