Att lämna ön är som att dö. Det gör lika ont varje år.
Att åka hem. Hem?
När man druckit gotländskt källvatten i veckor och själv burit bort sitt bajs till bajsbilen.
Livet blir så enkelt då. Rent på något sätt. Självklart. Då vi förenklar.
Ramarna blir snävare men tankarna flyger friare.
Jag sitter på min älsklingsstrand och drömmer om att inte åka.
Att en dag säga: i år stannar vi!
Sorg och vemod och en malande känsla av förlust över årstider som går och möjliga möten som uteblir.
Jag lever med känslan av att det verkliga livet ligger på en ö i östersjön och att det är ett låtsasliv som pockar på vardagsuppmärksamhet i Karlskrona.
Får man säga så? När kärleken, barnen, huset och jobbet är där och inget mer än längtan efter kalkvita vägar och släta stenar, efter blågröna vågor och kalktuff får mig att vilja stanna.
Jag åker hem men längtar hit. Jag drömmer om att åldras och slippa kompromissa.
En dag
kommer jag
att stanna
