torsdag 22 november 2012

Jag går det Aktiva Förståndets väg


Jag jobbar praktiskt och teoretiskt med att skydda skog, berg och vatten. 
För mig innebär det att arbeta i en salig blandning av juridik och journalistik, nätverkande, naturmystik och politik.
Länge har jag undrat; vad kallas det jag gör?
Nu vet jag. Jag går det aktiva förståndets väg för att skydda moder jord.

I somras blev det skarpt läge i Ojnareskogen, man brukar kalla det vi gjorde för passivt motstånd. Att sitta i vägen när skogsmaskinerna börjar skövla, det kräver mycket mod. 
Aktivt mod. 
Men lika mycket mod krävs för att ställa sig framför en helt manlig domstol som inte kan dölja sitt förakt för känslomässiga argument och känslosamma kvinnor men imponeras av stora maskiner. 
Mod krävs också för att våga utmana det politiskt korrekta antagandet att alla jobb är bra jobb och att exploatering går före bevarande för att säkra tillväxt.
Det vi gjort för denna vackra skog på norra Gotland sedan åratal tillbaka, i domstolar, styrelserum och departement, är inte passivt. 
Jag har aldrig varit så aktiv i hela mitt liv.
Så jag kallar det inte längre det jag gör för passivt motstånd. 

Icke våld skulle jag kunnat säga men efter att ha sett hur polisen i Ojnareskogen trampade på demonstranter, bar aktivister i halsen och oprovocerat slog ner mig, som stod tio meter utanför avspärrningarna i en zon där vi fick stå, känns våld som sanktionerat arbetsmetod mot civila och därför är det omöjligt att använda för mig, även med ett "icke" före.
När jag dessutom hör att en demonstrant som höll fast sig i en skogsmaskin, och som polisen hårdhänt drog väck, i polisanmälan rubriceras som att ha gjort "våldsamt motstånd". Då tappar orden "våld och motstånd" betydelsen helt och landar hårt i min nya upp och ner vända värld. 

Så nu ska jag börja tala om att jag sysslar med aktivt förstånd istället. Dessutom med betydelsen återgång till det som var FÖRE stånden.

Jag är en aktiv förståndskämpe! Jag kämpar FÖR förståndets och för ett AKTIVT sådant i livets tjänst.

Jag har ännu ingen önskan att starta företag och arrangera kurser i Aktivt Förstånd men jag delar gärna med mig av mina erfarenheter av att stå på olika barrikader FÖR moder jord - med hjälp AV moder jord.

Det handlar om att även ta in markens skönhet, trädens knäppande, källornas porlande, förmödrars viskningar och kommande generationers joller rakt in i miljödomstolar, styrelserum och departement. 

Jag VET av egen empirisk erfarenhet att Aktivt Förstånd fungerar i praktiken både i förebyggande syfte och när det verkligen gäller!

    Från och med nu vandrar jag det Aktiva Förståndets väg. 



måndag 25 juni 2012

Sommarrädsla



Det sägs att det bara finns två urkänslor som kroppen registrerar.
Kärlek och rädsla.
Sedan skulle alla andra känslor vara varianter på dessa två ursprungliga.
Det låter rätt logiskt.

Rädslan för döden, för ensamhet, utfrysning, smärta, och rädsla för det okända och för att förlora det som betyder något för oss är avgrunden på vars kant vi alla står vid ibland.
Kärleken däremot är det som värmer oss, bekräftar, ger sammanhang, gör oss modiga, lyckliga och osjälviska.
Ur rädsla växer girighet, själviskhet, våldsamhet och aggresivitet - vi gör nästan vad som helst för att slippa vara rädda, för att slippa stå där på kanten och svaja.
Men med kärlek blommar vi som individar OCH som grupp, och med kärleken i ryggen vågar vi vara som vi är; ofullständiga, perfeka, små och stora med alla våra tillkortakommanden och formidabla möjligheter.

Vi skyr rädsla som vore den en ond fiende eller grym diktator. Och visst kan den upplevas så, som en livets fångvaktare, och vi tar till alla medel och betalar vilket pris som helst för att undvika alla former av avgrundskantstående för att på så sätt bli kvar i den orädda trygga säkerheten...

Men i rädslan bor också en möjlighet till växande, till att utveckla okända förmågor och nytt liv.
Den är vår musa och vår lärare, den utmanar oss och gör att vi ser oss själva i nytt ljus.
Rädslan ger mig en möjlighet att bli ödmjuk och modig, klokare och kärleksfullare - mot mig själv och mot andra. Om jag bara vågar kliva fram till kanten och titta ut.

Vad händer om vi istället för att undvika att bli rädda tar för vana att möta rädslan när den kommer?
Om vi går rädslan till mötes, inte blundar och inte smiter undan?

Vilken ny inre värld finns där bakom våra egenhändigt byggda murar av rädsla?

Varför tvekar vi?

torsdag 5 april 2012

Runt elden vi samlas...


Tänk dig att lägereldens ljus är all den samlade kunskap som vetenskapen gett oss. Kring detta ljus kan vi samlas - det är aningen mer objektivt än allt det subjektiva vi själva upplever i själ och hjärta. Och visst är det skönt vid elden.
Därför stirrar vi stint in i ljuset och förnekar mörkret som är allt det vi inte vet något om och som vetenskapen inte har några svar på.
Att bländas av ljuset är nämligen långtifrån lika läskigt som att börja fundera över vad som gömmer sig i mörkret bakom våra ryggar - utanför eldens sken.