Som mattan hemma i köket...

Ibland blir man bara så glad.
Som idag när Per Garthon skriver precis det jag vill läsa. Varför ska jag skriva något liknande när Garthon gör det så bra! Så läs och njut.
Så ser mitt miljöparti ut. /sofia

Publicerat i DN 2009-11-29 00:45

Miljöpartiets grundare Per Gahrton:

”Det rödgröna samarbetet är ett experiment för MP”

Visst kan MP bli ett parti för småföretagare, men produktionen måste ske inom ekologiska ramar. Är det socialism? Är det liberalism? Under många år vägrade Miljöpartiet att acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli vågmästare. Men omgivningen har varit starkare och därför förbereder sig partiet nu för att bilda regering med S och V. Det går dock inte att dra några slutsatser om MP:s ideologiska hemvist utifrån den rödgröna alliansen. Det är ett pragmatiskt experiment som ska utvärderas 2014. Det finns mycket socialistisk jämlikhetssträvan, liberal frihetslängtan och till och med konservativt bevarandeansvar i grön politik, skriver Per Gahrton med anledning av diskussionen om MP som alternativt parti för liberala väljare.

Trots att det i år är trettio år sedan jag lanserade idén om ett nytt, grönt framtidsparti och tjugoåtta år sedan partiet bildades, utbryter gång på gång debatt om Miljöpartiets ideologiska hemvist. Än avfärdas partiet som småborgerligt, än som vänsterextremt, ibland betecknas det som ett liberalt mittenparti. Förvirringen beror mindre på oklarheter i MP:s politik än på fördomar om hur en ideologisk hemvist bör se ut. Projektet baserades på sex grundbultar:

1. Vi ville ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen. Detta ledde till att vi fick våra hätskaste fiender bland socialdemokrater och folkpartister, som tillsammans etablerade linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980 med det ökända och lögnaktiga slagordet: ”Avveckla, men med förnuft.” Miljöpartiets påstådda avsaknad av förnuft blev det vanligaste argumentet mot oss under lång tid. I dag, i ljuset av klimatkrisen, tycks däremot allt fler inse att det är vi som står för det pålitligaste förnuftet.

2. Vi ville förhålla oss pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Om miljökrisen bekämpades genom förstatligande eller privatisering, planering eller marknadsmekanismer, var för oss en praktisk fråga. Därför är vi öppna för experiment i marginalen på offentliga system, till exempel möjlighet att starta friskolor för att genomföra alternativ pedagogik eller vårdinrättningar med alternativmedicinska metoder eller att låta de minsta företagen avskeda två anställda utan att följa turordningen. Men det har aldrig handlat om att av doktrinära skäl sälja ut hela skol- och vårdsektorn till kommersiella intressen, inte heller om att avskaffa lagfäst anställningstrygghet.

3. Vi vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan. En gång i Miljöpartiets barndom mötte jag Olof Palme i en ”Kvällsöppet”-panel. ”Ni är ju bara småborgerliga utbrytare från Folkpartiet”, påstod han. ”Annat är det med tyska Die Grünen, det är ett rejält vänsterparti, dem skulle man kunna samarbeta med.”

Trettio år senare hävdar ett antal centerpartister i Stockholm att ”MP (står) långt till vänster om S” (DN Debatt 24/11-09). Skulle MP ha förvandlats från ett småborgerligt utbrytarparti till en vänsterytter i riksdagen? Inte alls. Det är bara om man betraktar partipolitik som en endimensionell ekonomisk-materialistisk skala som man kan få ett sådant intryck. Det finns fler dimensioner, mest tydligt i form av en ekologisk dimension. Andra dimensioner kan handla om genusperspektivet eller främlingsfientlighet eller integritetsaspekter i det nya teknifierade storebrorssamhället. Utifrån alla dessa tre nya dimensioner pågår som bekant partibildningsförsök.

4. Vi ville inte fastna i de gamla ideologierna. Själv har jag läst hyllmeter med socialistiska och liberala ideologer, vid sidan om alla de ekologiska tänkarna. Och visst finns det mycket i socialistisk jämlikhetssträvan, liberal frihetslängtan och till och med konservativt bevarandeansvar som passar väl i en grön politik. Men det räcker inte.

När jag i fjol inför den andra globala gröna kongressen i São Paulo analyserade ett femtiotal gröna partiprogram från hela världen, kunde jag vaska fram en prioritetsordning som inte skulle kunna finnas i någon annan politisk-ideologisk familj:

1. hållbar utveckling/kretsloppsekonomi, 2. könsjämställdhet/feminism 3. icke-våld, 4. ekologisk vishet, 5. social rättvisa, 6.deltagande/gräsrotsdemokrati, 7. internationellt samarbete, 8. global solidaritet, 9. livskvalitet, inte kvantitet, 10. mänskliga rättigheter/frihet, 11. biologisk mångfald, 12. kulturell mångfald, 13. rättvis handel, 14. självtillit. (Behövs det en grön ideologi, Cogito 2008).

Den dominerande verklighetsbilden i gröna program är att det råder en allvarlig ekologisk kris, inte minst en klimatkris. Vems fel är det? De italienska gröna svarar fränt: ”Grön är den som i ekonomisk tillväxt ser den ursprungliga orsaken till vår planets förfall.” Det betyder inte att de vill avskaffa marknadsekonomin. Visst ska det finnas utrymme för privata initiativ, visst kan MP bli ett parti för småföretagare – men produktionen måste ske inom ekologiska ramar. Är det socialism? Är det liberalism?

5. Vi ville etablera en ny politikerroll. Vårt förbud mot livstidspolitik och mångsyssleri och, inte minst, tillämpningen av strikt könsbalans på alla nivåer, möttes med en blandning av nyfikenhet och hån. En del anpassningar har gjorts, men det väsentliga finns kvar och garanterar att MP:s ansikte utåt är annorlunda, mest synligt genom de två språkrören.

6. Vi vägrade acceptera blockpolitiken. Vi eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar. Vi ansåg – och anser i princip fortfarande – att i mångpartidemokratier bör rege­ringsbildningen ske efter ett val, inte före. Så är det i många EU-länder, till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Belgien. Men i Sverige pressas partierna att ”ge besked” före valet. Under många år vägrade MP spela med i detta spel, men omgivningen har varit starkare. Därför förbereder vi nu regeringsbildning tillsammans med S och V.

Det betyder inte att vi ingår i ett cementerat block av evig karaktär. Vi är absolut motståndare till en utveckling i riktning mot tvåpartisystem, eftersom det urholkar demokratin och förhindrar förnyelse. Hur skulle det ha uppfattats om de ekonomiska systemen i USA och Storbritannien hade varit organiserade som på 1700-talet? Men att dessa länders politiska system är 1700-talssystem framhålls ofta som ett föredöme! Beror det på att inget av dem, på grund av valsystemet, har några gröna parlamentsledamöter?

Det går inte att dra några slutsatser om MP:s ”ideologiska hemvist” på grund av det rödgröna samarbetet, som är ett pragmatiskt samarbete i syfte att skapa den regering vi gemensamt tror skulle bli den bästa för Sverige. Det handlar om ett experiment eftersom det är första gången något sådan äger rum. 2014 ska inte bara väljarna utan också partierna utvärdera om det ger mersmak.

Slutsatsen är att MP:s ideologiska hemvist är grön, vilket är en lika tydlig – eller otydlig – beteckning som konservativ, liberal eller socialistisk. Grön är dock ett begrepp av vår egen tid, medan de klassiska ideologierna snarare tillhör 1800-talet.


Per Gahrton
ordförande i Cogito, grön idéverkstad

Jag vet att det är svårt att förändra världen, jag vet att det är nästan omöjligt att förändra någon annan på djupet än sig själv. Ändå är frågan som jag vaknar med varje morgon och somnar med varje kväll. Hur kan jag förändra folk? Frågan kanske är helt felställd, jag kanske är helt fel ute hela jag. Det kanske inte finns någon klimatförändring, det kanske inte finns någon miljöförstöring det kanske inte ens finns några problem med det ekonomiska system vi har. Kanske alla fattiga har sig själva att skylla och de som missbrukar, inte har nåt jobb eller är sjuka bara behöver rycka upp sig och kämpa på lite mer? Men jag tvivlar starkt på att det är så. Frågan är hur vi mår om vi tillåter oss att leva som om det vore så.

Jag mår i alla fall inte bättre av att sköta mig själv och strunta i de som inte tillhör min egen familj eller min närmaste vänkrets.
Och jag mår bara sämre och sämre av att se med vilken frenesi mänsklig verksamhet i allt större skala utplånar naturliga miljöer. Allt för kortsiktig vinnings skull med artutrotning och skador på urskogar, sterila jordbruksmarker och sämre vattenkvalité som följd.
Jag är en människa som vill vara snäll. Jag vill vara snäll mot naturen och inte belasta den för hårt genom mitt sätt att leva. Jag vill vara snäll mot andra människor som har det värre än jag. Och jag vill vara framsynt och snäll även mot de som ska ta över när vår generation är borta.
Hur ska jag leva för att detta ska kunna vara möjligt?
Varför är det så svårt att hitta politiska lösningar för detta?
Hur jag än vänder på den första frågan landar jag gång på gång i samma svar.
Små lokala samhällen som har koll på sin matproduktion, på sin energiproduktion och förbrukning, minimerar sina utsläpp och balanserar uttagen av naturresurserna mot välfungerande kretslopp.
Det lokala perspektivet gör att vi lättare förstår hur vår närmiljö påverkas av oss som lever i den och därmed ökar respekten och förståelsen för vårt eget kretslopp och för de lagar som förbjuder det som är direkt skadligt för ekosystemet eller de människor, djur och natur som finns där.
I ett lokalt perspektiv är det också lättare att få acceptans för sociala skyddsnät för dem som inte klarar att stå på egna ben.
Med närheten till besluten ökar också människors engagemang och självkänsla.

Så vad göra?
Jag tror att vi måste påbörja omställningen själva. I väntan på att världspolitikerna ska våga ta de riktigt stora och kanske svåra besluten som sätter punkt för tillväxtideologiernas rovdrift på människor och natur (eller i alla fall enas om NÅGONTING ang koldioxidenutslätten) så får vi andra börja gräva där vi står.
Var och en av oss behöver inte bli självförsörjande men vårt samhälle måste vara mer robust och ha en högre grad av självförsörjning än idag.
Vi bör veta hur man odlar i ett obrutet kretslopp även om vi gör det. Vi bör kunna lappa och laga både på hus och kläder. Hantverkskunnande, energiproduktion, hur vi hushåller med naturresurserna behöver vi kunna och vi ska veta att framtiden ligger i våra egna händer. Det innebär att våra samhällen har en större chans att stå stadigt när det blåser storm över världen.

Den globala insikten har vi redan, vi vet att vi tillsammans har en enda planet att leva på och märker att det vi gör här påverkar länder långt borta. Vi måste leva lätt på jorden här för att andra i andra lokalsamhällen världen över ska kunna leva de med. Trots allt vi gör nu kommer vi att få ta emot de som inte längre har något land när havet stiger eller oron ökar. Och vi behöver dem och deras kunskap. Mångfald är alltid bättre än enfald när det gäller att lösa problem. Mångfalden måste vara mänsklig, idémässig, religiös, kulturell och biologisk.

Häromdagen blev jag inbjuden till Radion för att prata om förväntningarna inför klimatmötet i december. Nu när Kina och Usa sänker ribban för vad vi hoppas ska bli bindande överenskommelser kring koldioxidutsläppen i Köpenhamn ville Programledaren tala om klimatuppgivenheten. KLIMATUPPGIVENHETEN… Varför vanliga människor överhuvudtaget ska bry sig när inte de stora ländernas politiska ledare ens mäktar med att ta de nödvändigaste besluten.
Jag kom bara på ett svar på frågan varför vi ska bry oss. Och det var … för att vi inte har något annat val. Det finns helt enkelt inga alternativ till att fullfölja omställningen till en ekologisk hållbar värld.
Och vi människor är kluriga överlevare så vi ska hitta lösningarna…

Och min tro på den kloka människan är stor. Allra starkast tror jag på dom som jag träffar som utan utbildning har det där sunda bonnförnuftet och på dem jag möter som utan att blinka ifrågasätter allt av såväl påstådda sanningar, inlärda dogmer som självuppfyllande –ismer.
Kalla det drömmen om den kloka, goda ansvarstagande människan.
Desmond Tutu menar att godhetens seger över ondskan är orubblig just därför att människan i sig själv vill göra det som är sant, rätt och riktigt. Det onda och felaktiga handlingar vi ibland begår, menar han, är bara ett övergående beteenden som till slut klingar av eller förtar sig själv.
Därför att människan innerst inne vill det som känns bra och förr eller senare kommer att göra just det.

Tillsammans kan våra enskilda små goda intentioner skicka ljusstötar till världens politiker som i bästa fall känner att de har uppbackningen att ta de beslut som behövs. Alla kan göra något och resultater är faktiskt att vi också mår bättre. Visste ni tex att 65 % av Sveriges befolkning släckte lampor och deltog i Earth hour i våras. I världen var vi mer än en miljard. Uppgivenhet och vanmakt eller rädsla är inte vägen till kreativa lösningar.
När jag googlade ordet Klimatuppgivenhet inför radion så hittade jag det här. Det är en bloggare som heter Gabriella som skriver:

”I en tid när självaste världen hotar med att säga upp sig om vi inte ändrar livsstil så har vi ett utmärkt tillfälle att börja fundera. Vad vill världen att vi ska göra egentligen?
Är det inte i stort sett samma sak som vi själva längtar efter?
Mer kvalitet, mer tid, mer upplevelser. Mer umgänge, mer frisk luft och mer riktig mat.
Och mindre prylar, plast, slöseri, bilköer och snabbmat. Det har aldrig varit så lockande att blir en bättre människa. Det är ju både skönare och roligare.
Dessutom är det äntligen dags för hela världen att gå samman och på allvar börja arbeta med ett gemensamt mål: en bättre värld.

Kanske ska vi börja prata om den nya klimatmöjligheten istället?"

Kanske är det så det är: Kriserna visar oss vägen framåt mot en värld som förenar globalt medvetande med lokalt engagemang. Obrutna kretslopp, lycka, kvalitet och långsamhet istället för konsumtion, konkurrans och hets.

Vi får som sagt börja i det lilla. Avstå från julhandeln och leva livet lite enklare. Du kan börja idag lördagen den 28 november när det är köpfria dagen, Buy notning dag, Eller du kan gå ner i arbetstid efter jul, ta hem ungarna från dagis lite tidigare och inse att tid inte är pengar utan att tid är alla de stunder av tacksamhet, ro, insikt, sorg eller livsglädje vi upplever mitt i vardagen.

Allt det vi kallar livet och DET kan inte mätas i pengar.

Idag är en bra dag att börja blogga på.

Idag är det internationella Buy Nothing Day.

Idag är första dagen på resten av mitt liv. Jag har det bra jag.