Det sägs att det bara finns två urkänslor som kroppen registrerar.
Kärlek och rädsla.
Sedan skulle alla andra känslor vara varianter på dessa två ursprungliga.
Det låter rätt logiskt.
Rädslan för döden, för ensamhet, utfrysning, smärta, och rädsla för det okända och för att förlora det som betyder något för oss är avgrunden på vars kant vi alla står vid ibland.
Kärleken däremot är det som värmer oss, bekräftar, ger sammanhang, gör oss modiga, lyckliga och osjälviska.
Ur rädsla växer girighet, själviskhet, våldsamhet och aggresivitet - vi gör nästan vad som helst för att slippa vara rädda, för att slippa stå där på kanten och svaja.
Men med kärlek blommar vi som individar OCH som grupp, och med kärleken i ryggen vågar vi vara som vi är; ofullständiga, perfeka, små och stora med alla våra tillkortakommanden och formidabla möjligheter.
Vi skyr rädsla som vore den en ond fiende eller grym diktator. Och visst kan den upplevas så, som en livets fångvaktare, och vi tar till alla medel och betalar vilket pris som helst för att undvika alla former av avgrundskantstående för att på så sätt bli kvar i den orädda trygga säkerheten...
Men i rädslan bor också en möjlighet till växande, till att utveckla okända förmågor och nytt liv.
Den är vår musa och vår lärare, den utmanar oss och gör att vi ser oss själva i nytt ljus.
Rädslan ger mig en möjlighet att bli ödmjuk och modig, klokare och kärleksfullare - mot mig själv och mot andra. Om jag bara vågar kliva fram till kanten och titta ut.
Vad händer om vi istället för att undvika att bli rädda tar för vana att möta rädslan när den kommer?
Om vi går rädslan till mötes, inte blundar och inte smiter undan?
Vilken ny inre värld finns där bakom våra egenhändigt byggda murar av rädsla?
Varför tvekar vi?
