Först träffade jag en pelargon som bjöd in varenda tavelförsäljare och olycklig elev som kom i vår väg till vårt hem. Pelargonen bjöd på nektar, på sin tid och på sig själv. Den pelagonen är min Mor.
Tack Mor-pelargon för empatin du förde över till mig!
Sen träffade jag en kunnig musseron, som visade mig skogen och orrens lek. Med honom är mossan alltid mer än mossig och fåglarnas sång är ett språk som han vet.
Tack Far-musseron för att du gett mig nyckeln till ditt naturbibliotek!
En gång träffade jag en lilja vars fantasi var större än fem år.
Tack lilja för sagorna och leken, för andra världar och vänskapen!
En gång träffade jag ett maskrosbarn vars behov av mig var större än mitt motstånd. Hon strålade en tid och föll som det stjärnfjun hon var.
Tack maskros för den stund jag fick ynnesten att vara behövd.
En gång träffade jag en acasiaek som fick mig att ifrågasätta allt jag ville slå fast. Acasiaeken sa:
Varför det? Hur då? Förklara!
Tack för resesällskapet, acasiaek, och för att du fick mig att att se världen inte bara i svart och vitt!
En gång träffade jag en liten vresig tall som tvingade mig att argumenterna för min sak även när jag låg ner, överbevisad och retoriskt tillintetgjord.
Tack för debattmotståndet skärgårdstallen och för att jag fick läka i skuggan av dina grenar!
En gång träffade jag ett kungsljus som lyser starkt genom många världar. Han har inte sitt hem i den begränsande verklighet vi kallar vår. Han är sin.
Tack kungljus för auran du låter mig låna och för dörren som alltid är olåst!
En gång träffade jag ett kaveldun som är min motsats i mycket. Han är ett ankare, en lina, en motpol.
Tack för vardagen, för kärlek och för att du gör det möjligt för mig att flyga.
En gång träffade jag ett brudpar, lavendel och björk, på Blå jungfrun. De lever drömmen om en annan värld och gör att jag tror på den förändring jag slåss för. Tack lavendel och björk för verkligheten vi skapar när vi ses!
Gång på gång träffar jag blomster som ger mig allt min människoplanta behöver.
Ni ser mig, ni förändrar mig, ni vässar mig, ni utveckalar mig, ni skyddar mig.
Ni bekräftar mig och förädlar mig. Utan er vore jag inget.
Ni är inte en enda, inte samma, inte alltid den man tror.
Men i min bottaniska mänskliga trädgård växer kraftfulla plantor och tåliga träd omvarann och i luften dröjer ömsinta dofter kvar, som återupptäcks ibland och någon gång till och med blommar om.
Jag går genom livet som på en stig kantad av tusentals knoppiga örter.
När kommer nästa blomma slå ut i min väg? Var står nästa träd som ger skugga och ro?
Har jag tid att stanna upp om du dyker upp där på vägen framför mig?
Missar jag någon för att jag springer så fort?
(Måtte jag då snubbla och falla, intill dig - och se dig, om jag inte var uppmärksam nog.)
Mitt liv är en brokig trädgård och min dröm en otämjd skog.
Min väg däremellan är frodig och grön, vattnet är vått och luften fylld utav av blommande okända frön.
Tack för vackra ord! Visst är naturen rik. I alla tider har människors sinne påverkats av naturen och vice versa. Djur och växter har fungerat som en projektionsyta för hennes görande och låtande. /Martin
SvaraRadera