I förändringens tid...

På fredag är det stora saker som sker i naturen, förutom att knoppar brister och lökar gror är det vårdagjämning, mörkermåne och solförmörkelse på en och samma gång. Och i samhällsdebatten uppmärksammas (förhoppningsvis) på söndag att det är den internationella världsvattendagen.
På måndag direkt efter helgen inleds den första av två prövningar i det som kallas en av Sveriges största miljömål genom tiderna. Under två domstolsprövningar ska Ojnareskogens, (men egentligen alla heliga livgivande platsers), rätt att få finnas kvar prövas i svensk domstol.

- Kan vi inte med skydda Ojnareskogen och Bästeträsk kan vi inte skydda någon plats någonstans i Sverige, har bla Naturvårdsverket sagt vid tidigare domstolsprövningar i målet.

 Jag vet att många redan jobbar och kommer att fortsätta jobba såväl juridiskt, praktiskt som andligen FÖR skogen på alla möjliga  sätt. Själv kommer jag förutom att närvara på förhandlingarna också dagligen försöka reflektera över vår tid och de förändringar vi faktiskt ser omkring oss nu - inte minst vad gäller återförandet av vår samhällsverksamhet till inom ramarna för jordens kretslopp.

Tänker samla tankarna en stund varje morgon från och med kommande solförmörkelse nästa fredag den 20:de mars och fram till och med nästa mörkermåne den 18:de april, som för övrigt är den sista dagen på den andra rättegångsveckan för Ojnare denna vår...

Denna laddade månad i förändringens tid kommer i alla fall jag jobba med Ojnare utifrån mina förutsättningar. Tänker mig att alla fantastiska människor som engagerar sig i och kämpar för Ojnare kan liknas vid vårflodens kvalitéer, flödande FÖR livet självt, vätande uttorkad jord och bidragande till en nystart på (och i) jorden.

Jag vill ha försoning, frid och fred för skogen, sjön och på planeten.  För Jorden - denna blågröna pärla i mörk rymd som blivit vårt favorithäng i universum! 

FÖR OJNARE - och för alla andra älskade hotade heliga platser!

Häls
Sofia

Klagan från skrivpulpeten...

Nattens drottning är röd

 Men..? Var kommer det röda ifrån? 

Är det helig vrede på blodigt allvar, kittlande lust som pockar eller barnsligt lekfull kärlek till livet? 

Så här såg hon alltså ut den babylonska fågelkvinnan som idag står utställt på Britisch Museeum i London. Visst har jag sett henne i läromedel, i böcker och på nätet men aldrig stod det något om att hon var röd! 

Det visar nämligen de små små färgfragment som man hittat i hennes numer kalkstensvita skåror.

Påfallande lik är hon den Kretensiskan ormgudinnan... eller vår kära Ormkvinna på bildstenen från När som bär Ojnareandan i sina uppsträckta händer. 

Alla håller de cirklar, kretsloppsloopar eller ringlande ormar i sina händer. 

Vad tänkte konstnären som målade henne? Vad kände de männsikor som såg henne?

Vad känner jag idag, tusentals år senare, när jag sitter vid mitt skrivbord och försöker förstå vad vi tappat längs vägen. 

Jag ska skriva ett överklagande. Jag ska förklara för domare som alls inte förstår att livet självt pulserar under en skog på norra Gotland. Att man här, i denna skog, ännu år 2014, på magiska stigar kan hitta hem till sitt ursprung, till det vilda och otämjda som här ligger sida vid sida med internet och trangiakökets kokkaffedoft. 

Blundar jag ser jag rött bakom ögonlock, tittar jag känner jag blodet pulsera.

Skrivkramp, döda formuleringar, juridiska spörsmål, bokstäver som talar kliniskt, kalla fakta, korrekta citat. Men hur i klagan sätter jag på pränt livets puls och tranans dans, tovsippans skörhet, kalkhudens heta timjansdoft och källans svalkande klarhet. 

Finns det plats för pulserande rött i svartvit överklagan till en domstol som ska pröva, pröva tillåtlighet i att döda heliga marker, förorena levande vatten och söndra reven som årtusenden fogat samman. 

Helig vrede, lust och lekfull glädje. Då och nu, nu och då. 

Finns det plats för detta i en klagan?     

Nu kör vi!

Jag har hittat hit igen...alla dessa dagar jag la på att försöka häva spärren som lagt på bloggen efter att någon anmält att innehavaren av denna bloggg var under 15 år (!), all tid det tagit att sedan, när spärren väl var borttagen med personbevis och annat som skulle skickat till andra sidan Atlanten, försöka komma i håg lösenordet och användarnamn.
Jag hade gett upp!

Och så idag när jag städar skrivbordet så ligger den plötsligt där...lösenordslappen (sådana man inte bör ha...). Så nu är jag tillbaka!
Jag som bara för ett par dagar sedan bestämde mig för att skapa en ny blogg.
Men det är väl som vanligt så att utan våra djupgående rötter blir vi aldrig några ståtliga träd.
Så nu skriver jag vidare på denna bloggsida och så får ni se om jag har förändrats.


Välkommen tillbaka!

Jag går det Aktiva Förståndets väg

Jag jobbar praktiskt och teoretiskt med att skydda skog, berg och vatten. 

För mig innebär det att arbeta i en salig blandning av juridik och journalistik, nätverkande, naturmystik och politik.

Länge har jag undrat; vad kallas det jag gör?

Nu vet jag. Jag går det aktiva förståndets väg för att skydda moder jord.

I somras blev det skarpt läge i Ojnareskogen, man brukar kalla det vi gjorde för passivt motstånd. Att sitta i vägen när skogsmaskinerna börjar skövla, det kräver mycket mod. 

Aktivt mod. 

Men lika mycket mod krävs för att ställa sig framför en helt manlig domstol som inte kan dölja sitt förakt för känslomässiga argument och känslosamma kvinnor men imponeras av stora maskiner. 

Mod krävs också för att våga utmana det politiskt korrekta antagandet att alla jobb är bra jobb och att exploatering går före bevarande för att säkra tillväxt.

Det vi gjort för denna vackra skog på norra Gotland sedan åratal tillbaka, i domstolar, styrelserum och departement, är inte passivt. 

Jag har aldrig varit så aktiv i hela mitt liv.

Så jag kallar det inte längre det jag gör för passivt motstånd. 

Icke våld skulle jag kunnat säga men efter att ha sett hur polisen i Ojnareskogen trampade på demonstranter, bar aktivister i halsen och oprovocerat slog ner mig, som stod tio meter utanför avspärrningarna i en zon där vi fick stå, känns våld som sanktionerat arbetsmetod mot civila och därför är det omöjligt att använda för mig, även med ett "icke" före.

När jag dessutom hör att en demonstrant som höll fast sig i en skogsmaskin, och som polisen hårdhänt drog väck, i polisanmälan rubriceras som att ha gjort "våldsamt motstånd". Då tappar orden "våld och motstånd" betydelsen helt och landar hårt i min nya upp och ner vända värld. 

Så nu ska jag börja tala om att jag sysslar med aktivt förstånd istället. Dessutom med betydelsen återgång till det som var FÖRE stånden.

Jag är en aktiv förståndskämpe! Jag kämpar FÖR förståndets och för ett AKTIVT sådant i livets tjänst.

Jag har ännu ingen önskan att starta företag och arrangera kurser i Aktivt Förstånd men jag delar gärna med mig av mina erfarenheter av att stå på olika barrikader FÖR moder jord - med hjälp AV moder jord.

Det handlar om att även ta in markens skönhet, trädens knäppande, källornas porlande, förmödrars viskningar och kommande generationers joller rakt in i miljödomstolar, styrelserum och departement. 

Jag VET av egen empirisk erfarenhet att Aktivt Förstånd fungerar i praktiken både i förebyggande syfte och när det verkligen gäller!

    Från och med nu vandrar jag det Aktiva Förståndets väg. 

Ibland skriver andra det man själv inte hinner...

Så läs och begrunda och agera sedan på något sätt;

http://annikabryn.blogs.se/2012/08/12/ojnareskogen-pa-gotland-far-inte-bli-kalkbrott-14470610/

Sommarrädsla

Det sägs att det bara finns två urkänslor som kroppen registrerar.
Kärlek och rädsla.
Sedan skulle alla andra känslor vara varianter på dessa två ursprungliga.
Det låter rätt logiskt.

Rädslan för döden, för ensamhet, utfrysning, smärta, och rädsla för det okända och för att förlora det som betyder något för oss är avgrunden på vars kant vi alla står vid ibland.
Kärleken däremot är det som värmer oss, bekräftar, ger sammanhang, gör oss modiga, lyckliga och osjälviska.
Ur rädsla växer girighet, själviskhet, våldsamhet och aggresivitet - vi gör nästan vad som helst för att slippa vara rädda, för att slippa stå där på kanten och svaja.
Men med kärlek blommar vi som individar OCH som grupp, och med kärleken i ryggen vågar vi vara som vi är; ofullständiga, perfeka, små och stora med alla våra tillkortakommanden och formidabla möjligheter.

Vi skyr rädsla som vore den en ond fiende eller grym diktator. Och visst kan den upplevas så, som en livets fångvaktare, och vi tar till alla medel och betalar vilket pris som helst för att undvika alla former av avgrundskantstående för att på så sätt bli kvar i den orädda trygga säkerheten...

Men i rädslan bor också en möjlighet till växande, till att utveckla okända förmågor och nytt liv.
Den är vår musa och vår lärare, den utmanar oss och gör att vi ser oss själva i nytt ljus.
Rädslan ger mig en möjlighet att bli ödmjuk och modig, klokare och kärleksfullare - mot mig själv och mot andra. Om jag bara vågar kliva fram till kanten och titta ut.

Vad händer om vi istället för att undvika att bli rädda tar för vana att möta rädslan när den kommer?
Om vi går rädslan till mötes, inte blundar och inte smiter undan?

Vilken ny inre värld finns där bakom våra egenhändigt byggda murar av rädsla?

Varför tvekar vi?

Runt elden vi samlas...

Tänk dig att lägereldens ljus är all den samlade kunskap som vetenskapen gett oss. Kring detta ljus kan vi samlas - det är aningen mer objektivt än allt det subjektiva vi själva upplever i själ och hjärta. Och visst är det skönt vid elden.
Därför stirrar vi stint in i ljuset och förnekar mörkret som är allt det vi inte vet något om och som vetenskapen inte har några svar på.
Att bländas av ljuset är nämligen långtifrån lika läskigt som att börja fundera över vad som gömmer sig i mörkret bakom våra ryggar - utanför eldens sken.

Naturen har lösningarna...

Biomimetik är läran om hur vi kan härma naturen för att konstruera smarta lösningar. Det finns många exempel på hur biomimetik har använts för att skapa smarta tekniska lösningar på problem. Dessa är tagna från bloggen Vett.nu, Aktuellt om Vetenskap och teknik.

Självtvättande fönster och självrengörande färg
Smutsen på lotusblommans blad, rinner bort i regn. Hemligheten bakom dess självrenande egenskaper ligger i vattenavstötande knottror med ludd på ytan som får vattendroppar att pärla sig och rinna av Detta har lett till konstruktioner av självtvättande fönster och färg som härmar lotusblommans förmåga att förbli torr och ren.

Självhäftande material
Geckoödlan kan springa uppför vägar och hänga i tak. På fötterna har den en ruggig matta av elektrostatiska fibrer som håller den på plats. Kunskap om geckoödlans fötter har används vid konstruktion av robotar som kan klättra på lodrätta väggar. Med hjälp av kolnanorör har forskare i USA lyckats framställa ett material som har en vidhäftningsförmåga som till och med är tio gånger högre än geckoödlans.

Terminstackliknande ventilationssystem
Genom att efterlikna det ventilationssystem som används i termitstackar kan man bygga stora byggnader utan luftkonditionering.

Pälsinspirerade isoleringsmaterial
Vidare används isbjörnspälsar som inspiration vid utveckling av nya isoleringsmaterial.

Studier av fjärilspuppor ger lättviktstält
Förståelse av hur fjärilens vingar får plats i puppan utan att skadas kan leda till utvecklingen av nya lättviktstäl.

Laboratorieframställd spindelväv
På laboratorier har man kunnat tillverka väv som liksom spindelväv är lätt, elastisk och lika stark som stål. Väven tillverkas med hjälp av vanliga e-kolibakterier, som fått en spindelgen införd i sin arvsmassa. Väven är både är värmestabil upp till 260 grader och kemiskt stabil. Tråden går bara att lösa upp i myrsyra.

Skalbaggeinspirerad sprej
Bombarderbaggens bak sprutar ånga när den blir rädd. Två vätskor blandas och det blir så varmt att vattenånga bildas. Nu utvecklas metoden för sprejflaskor och bränsleinsprutning i motorer.

Kroppsvävnad av cellulosa
Med hjälp av bakterier har forskare kunnat spinna ett finmaskigt nät av tunna cellulosatrådar. Trådarna formas till en menisk eller ett blodkärl och kan ersätta skadad vävnad hos människan.

Algbatteri
Cellulosa från grönalger kan göras elektriskt ledande och pressas till tunna skikt. Två skikt, med saltat papper emellan, kan bli ett kompakt och snabbladdat batteri.

Mussellim
Blåmusslor har en förmåga att sätta sig fast ordentligt på båtbottnar. Hemligheten ligger i en järnjoner som förstärker limmet. Kunskapen används för att göra bottenfärg till båtar och lim som ersätter kirurgtråd.

Manetblöjor
Den vanliga öronmaneten består i stort sett bara av vätska. Dess förmåga att suga åt sig vatten används för att utveckla effektivare absorbenter som kan användas till exempel i blöjor.

Ge henne liv, för faan!

Hon tittar på mig, genom linsen, med stora vackra ögon.

Så liten och samtidigt vet hon sånt jag inte vet.

Hennes ögon glittrar, febrigt intensiva. Hon vill leva men orkar inte mer.

Gör hon det i morgon? Lever eller dör...

- Så ge henne då! , vill jag skrika.

Vatten, saltlösning och en famn som orkar ge tröst.

Jag slits sönder av vanmakt, jag skäms

mina tårar patetiskt lätta...kladdig naiva och mätta.

Hennes mage är tom och svullen, armen så tunn och svag

Mina armar är starka, kan bära, men når inte hennes vardag.

Det är långt mellan mig och Afrikas horn - 35 millimeterns kameralins.

Ett barn tittar på mig från trycksvärtevärden, hon lever än, hon finns

Ett nummer är allt jag gör:

Sms:ar "Liv" med sjuttitvå niohundra (72 900)

50 spänn...och utanför fortsätter åskan dundra...

Obarmhärtigt stort är det att se

Jag skulle vilja blåsa, runt mig, en grön bubbla.

I den skulle jag lägga mig att vila.

I rundeln reflektera ljus och kall och vilja.

Jag skulle ligga i min cirkel och ta stora klunkar liv.

Jag skulle låta mina rötterna tvagas, i doftande färgbad.

Där ute kunde världen torka.

För att man inte lär sig, för att man inte vill, för att man inte bryr sig.

Så låt det ske. Låt löven falla, marken flåsa.

Låt girigbuken spricka upp och vara.

I öknens sol han torkar ut- det väcker nu hans fasa.

Och aldrig insåg man att raset kom så fort

Och det som blir blev obarmhärtigt stort

I spruckna gölar ligger han och krälar

i öppna såren flugor lägger ägg

Han som förut var en av mammons trälar

blir plötsligt stilla och beredd

I ögat hos en sketen fluga nu han ser

Att livet blir, i mångfasett, betydligt mer

Och ur en insekts kloka blick

Till slut han ser:

Att livet är att ge.

Inne i min gröna bubbla ligger jag och vilar.

Vår i luften, islossning, utter och sandödla

Kände du vinden idag? Den var ljum precis innan skuggan isade till alltihop.

Jag log och sträckte näsan mot solen.

Vi skulle prata om bussen, soporna och bokslutet, men mest drömde jag om solen som jag såg lysa in genom fönstret högt där uppe i salen. Jag sa bara att vi inte ville vara med när det gäller beslut att förstöra livsmiljön för en instängd ödla strax borton gravfältet.

När jag kom ut hade solen börjar krypa ner bakom husen. Jag gick hem och tänkte gå ut för att kanske hitta en tanke jag tappade på tomten i höstas. Jag längtar till skog och tjärn men vet att det ännu är för kallt.

Jag är så glad och lycklig över helgens utflykt till Bräkneån, att sitta på indianstock och dricka gran-te på andra sidan Twilightskogen, friska barn och levande skog.

Men var var uttrarna? Det var ju en så bra å för dom.

Vild och krumelurig med små grottor bakom isen.

Sandödlan rör sig oroligt nere i sin håla, hon anar fara i luften, men på K-kautas kontor ger omedvetna gubbar henne en tidsfrist - och hon somnar om i väntan på den värmande vårsolen.

(Foto: Franke, Bräkneån vårdagjämning 20 mars 2011)

Kraften kommer inifrån

Det knakar och rister, djupt där inne bultar kraften som vill förändring och som ser till att den blir av.

Den går inte att stoppa, även om jag säger:

- Ditåt!

Den tar inte order, den följer sin urgamla väg. Det tvingar mig att handla - igen.

Den är livskraft och handlingskraft. Det sjuder i mitt varma blod.

Hittar stigen, ökar stegen.

Jag kan jag vill jag gör.

Under ytan...är jag allt som kan, jag vet att mina steg är rätt och deras hopplöst efter.

Nu händer allt på samma gång, på samma sätt och om igen.

På ytan rådet uppdämt lugn där inne har jag hittat rätt.

Obekväma drömska jaget talar

När dagarna (och kvällarna) är fullbokade av möten som bara handlar om att lösa problem här och nu...då förtvinar hjärnan och hjärtat skrumpnar och magen skriker: STOPP, jag vill inte!

Jag slutar drömma, reflekterar mindre, tappar riktningen.

Detaljerna hotar helheten, enskilda minimaler skymmer visionen.

Jag famlar runt och försöker anpassa mig till vardagsrealism, som så många andra.

Men det är inte min linje. Jag vill lyfta blicken - och jag är bra på det!

Jag är en sådan som landar kort i vardagen och får kämpa hårt för att slutföra - rätt använd är egenskapen en styrka.

Men nu, gör jag någon större nytta?

Och denna ständiga följeslagare, herr Huvudvärk, som slagit sig ner mellan mina tinningar.

Vad säger han? Vill han fälla mig eller säger han det magen vet...att jag inte riktigt trivs, att jag jobbar fel och att jag inte får göra det jag är bäst på.

Obekvämt att följa linjen. Oförlåtligt att avvika?

Att följa friska flöden 2011

Ska jag lova mig själv ett köpstopps-år 2011? Och kommer jag att lyckas ställa om mitt liv än mer och ställa bilen allt mer och ställa krav på mina politiska kolleger att tänka om och tänka kretslopp före månadsekonomi detta år?

Mer ekologisk mat kan jag nästan inte köpa (det kostar ca 150 kr mer per handling men då läser jag ju DN och tidskrifter på nätet numera och byter kläder med kompisar och därmed sparar jag ändå betydligt mer varje månad jämfört med för ett par år sedan). Så då borde nästa utmaning vara ekologisk OCH närproducerad mat och dessutom köpstopp för allt annat.

Kan jag ta något riktigt stort litet steg i mitt liv så att världen blir en bättre plats 2011?

Kan den makt jag skaffat mig användas till att skynda på omställningen till kretsloppssamhället eller är allt så fast i gamla hjulspår så att vi står ändå och stampar fast vi alla säger oss vilja dra åt samma håll? Kommer jag att kunna övertyga de andra om att detta är den väg vi ska gå?

Kommer Kommunstyrelsen att våga prioritera ekologisk hållbarhet framför kortsiktiga ekonomiska besparingar?

Jag ska föra ordet i den nämnd som ska planera och tillåta byggen i en stad som behöver bli krestloppskommun så fort vi bara kan. Bygga i trä och minimera betong, tänka vattenhöjning och på avlopp som inte skitar ner Östersjön. Det finns så mycket att göra på detaljnivå att jag är rädd att gå vilse i sopsäcken och glömma bort att lyfta blicken.

Vilka vill hjälpa mig, vilka vill skjälpa mig?

Och de som jobbar emot en omställning vilka är deras skäl? Är det ekonomisk vinning på kort sikt som gör dem ovilliga att tänka om eller är det rädsla för förändringen i sig (vi har det ju så bra...)

Dags att börja skotta. Fram ska kreativiteten, ideerna, förändringsvilja, glädje och livskraft. Gräv fram det som gör oss människor till gudar - var och en av oss.
Vi skapar vår framtid och vi gör det från och med nu!

Jag lovar att göra vad jag kan, med vetskapen att tusen och åter tusen andra gör precis som jag över hela vår planet.

Jag är min egen källa och du är din.
Tillsammans bildar vi bäcken, ån och flodarmen. Inget kan stoppa flödet vi skapar och våra floder rinner samman, bildar forsande älvar och sökande deltan och möter hav!
Havet stiger och vi likaså.

2011... året då vi gör det själva!

Håll linjen - utmana makterna - skapa tiden!

Vem är hon idag, vem blir hon i morgon?

Naturkrigaren som håller ställningarna och slåss för livet .

Folkbildaren som sprider ringar på vattnet.

Modern som skapat traditioner och håller dem vid liv.

Makthavaren som förankrar för att kunna förverkliga visionen.

"Försöker hålla fast allt men känner att greppet lossar, ansvaret tynger och glädjen glider undan, som en morgondimman man försöker hålla kvar i handen.

Tusen och tusen små måsten som växer till en mur av krav.

Mina måsten och

Bör göras,

Borde åstadkommas,

Behöver genomföras."

Hon vill så mycket men formaliteterna och balansgången har en tendens att ta mer tid och kraft än det som görs konkret.

Måste hålla fast och ut, inte tappa mål och tråd, bygga broar, sy och tråckla, vända skutan utan knot. Få att fatta, inte hota, klappa vänligt, inte skrämmas. Vara förebild och sann!

Även vara hel och hållen, hugga gran och stoppa om. Moderklippan står och faller med att inte räcka till. Bygga snölykta och lyssna. Var är månen, och hur gör man? Vara förebild och famn!"

Skogen skriker, vattnet stiger, vinden vänder eldens bränder.

Frön i jorden som ska groddas behöver också krigarkraft.

Men kärlet känns tom och orkeslöst, och drunknar så lätt i pölar av fördummande ytliga nonsens-detaljer.

"Jag står mitt i livet, mitt i möjligheterna... och ser mig vilset omkring.

Var det hit jag skulle, är det här min kraft behövs?

Och var fyller jag på min bägare, för törsten river i strupen och tungan känns fumlig och stor."

Så skräddarsy kappan som passar i en galen värld, så ska hon spela rollen väl (och ändå hålla linjen och sin långsanna väg).

Och fyll på det tomma kruset med glädje och lekfull mjöd, låt det skumma och bredda som floden (där det flödar av honung och mjölk).

Ojnareskogen är värd att slåss för!

Det finns andra som tar vid när man själv brister.

Det finns många som reser sig upp när andra faller.

Det finns många som vill förändring.

Här kan man skriva under om man älskar naturskogar i allmänhet och Ojnareskogen i synnerhet, för att visa sin avsky inför rovdrift och massförstörelse, för att visa att vi är många som vill se en annorlunda värld och ett slut på girigheten.

Stenöken eller Nationalpark? Vad ger dina barnbarnsbarn mest glädje?

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5070

Dagen då Miljöbalken brast...

Den 20 oktober 2010 beslutade sig Sveriges Högsta Domstol för att låta Miljööverdomstolens dom angående ett nytt kalkbrott på norra Gotland stå fast utan någon överprövning.

Nordkalk AB tillåts därmed börja bryta kalk i en ny bergstäkt i den vildmarksartade Ojnareskogen. Enligt nationalparksplanen skulle Ojnareskogen och sjön Bästeträsk bli ny Nationalpark 2013 och samtidigt skydda Gotlands framtida vattenförsörjning.

Vi som kämpar för berg, skog och vatten, för en långsiktigt hållbar utveckling på Gotland (och på jorden) är för tillfället slagna, men vi bidar vår tid...

Ordlös lånar jag andras ord när mina egna inte räcker till.

"Like our native sisters and brothers in many other sites of the world are we going to stand helpless, looking when huge companies are devastating our sacred lands, with the help of the law? It will give us greater understanding for their difficulties; but still the question remains. How can we save the beauty of the land, of the wild, when the law is in the hands of the capital?"

Foto: Ojna Källa, vid Ojnaremyr, källan i vilken man tänker pumpa ut stora mängder av avloppsvattnet från brottet.

Så trött, så tom. Prestationskrav, lite rädd och fyllt av envishet.

Vilka är kraven som ställs på mig, vilken nytta kan jag göra, vilken skyldighet att försöka göra ALLT på så kort tid...så kort.

Sargade relationer, personliga besvikelser och spel bakom gallerierna.

Att försöka vara ärlig och rak men inse att det inte spelar någon roll för här är det makt står på spel.

Samtidigt granskande ögon som fyller på frustrationer och förutfattade meningar men inte behöver ta ansvar för reaktioner och konsekvenser.

Vi spelar alla våra roller väl och försöker göra det vi tror är rätt men vem kan ärligt säga att vi VET att vi gör rätt när vi gör rätt?

Vi gör det vi finner bäst av alternativ vi inte alltid förstår.

Jag vill förändra, jag vill påverka, jag har ansvar jag inte kan släppa.

Mitt liv är en blommande trädgård.

Först träffade jag en pelargon som bjöd in varenda tavelförsäljare och olycklig elev som kom i vår väg till vårt hem. Pelargonen bjöd på nektar, på sin tid och på sig själv. Den pelagonen är min Mor.

Tack Mor-pelargon för empatin du förde över till mig!

Sen träffade jag en kunnig musseron, som visade mig skogen och orrens lek. Med honom är mossan alltid mer än mossig och fåglarnas sång är ett språk som han vet.

Tack Far-musseron för att du gett mig nyckeln till ditt naturbibliotek!

En gång träffade jag en lilja vars fantasi var större än fem år.

Tack lilja för sagorna och leken, för andra världar och vänskapen!

En gång träffade jag ett maskrosbarn vars behov av mig var större än mitt motstånd. Hon strålade en tid och föll som det stjärnfjun hon var.

Tack maskros för den stund jag fick ynnesten att vara behövd.

En gång träffade jag en acasiaek som fick mig att ifrågasätta allt jag ville slå fast. Acasiaeken sa:

Varför det? Hur då? Förklara!

Tack för resesällskapet, acasiaek, och för att du fick mig att att se världen inte bara i svart och vitt!

En gång träffade jag en liten vresig tall som tvingade mig att argumenterna för min sak även när jag låg ner, överbevisad och retoriskt tillintetgjord.

Tack för debattmotståndet skärgårdstallen och för att jag fick läka i skuggan av dina grenar!

En gång träffade jag ett kungsljus som lyser starkt genom många världar. Han har inte sitt hem i den begränsande verklighet vi kallar vår. Han är sin.

Tack kungljus för auran du låter mig låna och för dörren som alltid är olåst!

En gång träffade jag ett kaveldun som är min motsats i mycket. Han är ett ankare, en lina, en motpol.

Tack för vardagen, för kärlek och för att du gör det möjligt för mig att flyga.

En gång träffade jag ett brudpar, lavendel och björk, på Blå jungfrun. De lever drömmen om en annan värld och gör att jag tror på den förändring jag slåss för. Tack lavendel och björk för verkligheten vi skapar när vi ses!

Gång på gång träffar jag blomster som ger mig allt min människoplanta behöver.

Ni ser mig, ni förändrar mig, ni vässar mig, ni utveckalar mig, ni skyddar mig.

Ni bekräftar mig och förädlar mig. Utan er vore jag inget.

Ni är inte en enda, inte samma, inte alltid den man tror.

Men i min bottaniska mänskliga trädgård växer kraftfulla plantor och tåliga träd omvarann och i luften dröjer ömsinta dofter kvar, som återupptäcks ibland och någon gång till och med blommar om.

Jag går genom livet som på en stig kantad av tusentals knoppiga örter.

När kommer nästa blomma slå ut i min väg? Var står nästa träd som ger skugga och ro?

Har jag tid att stanna upp om du dyker upp där på vägen framför mig?

Missar jag någon för att jag springer så fort?

(Måtte jag då snubbla och falla, intill dig - och se dig, om jag inte var uppmärksam nog.)

Mitt liv är en brokig trädgård och min dröm en otämjd skog.

Min väg däremellan är frodig och grön, vattnet är vått och luften fylld utav av blommande okända frön.

Om längtan en sen augustikväll

Att lämna ön är som att dö. Det gör lika ont varje år.

Att åka hem. Hem?

När man druckit gotländskt källvatten i veckor och själv burit bort sitt bajs till bajsbilen.

Livet blir så enkelt då. Rent på något sätt. Självklart. Då vi förenklar.

Ramarna blir snävare men tankarna flyger friare.

Jag sitter på min älsklingsstrand och drömmer om att inte åka.

Att en dag säga: i år stannar vi!

Sorg och vemod och en malande känsla av förlust över årstider som går och möjliga möten som uteblir.

Jag lever med känslan av att det verkliga livet ligger på en ö i östersjön och att det är ett låtsasliv som pockar på vardagsuppmärksamhet i Karlskrona.

Får man säga så? När kärleken, barnen, huset och jobbet är där och inget mer än längtan efter kalkvita vägar och släta stenar, efter blågröna vågor och kalktuff får mig att vilja stanna.

Jag åker hem men längtar hit. Jag drömmer om att åldras och slippa kompromissa.

En dag

kommer jag

att stanna