Sommarrädsla

Det sägs att det bara finns två urkänslor som kroppen registrerar.
Kärlek och rädsla.
Sedan skulle alla andra känslor vara varianter på dessa två ursprungliga.
Det låter rätt logiskt.

Rädslan för döden, för ensamhet, utfrysning, smärta, och rädsla för det okända och för att förlora det som betyder något för oss är avgrunden på vars kant vi alla står vid ibland.
Kärleken däremot är det som värmer oss, bekräftar, ger sammanhang, gör oss modiga, lyckliga och osjälviska.
Ur rädsla växer girighet, själviskhet, våldsamhet och aggresivitet - vi gör nästan vad som helst för att slippa vara rädda, för att slippa stå där på kanten och svaja.
Men med kärlek blommar vi som individar OCH som grupp, och med kärleken i ryggen vågar vi vara som vi är; ofullständiga, perfeka, små och stora med alla våra tillkortakommanden och formidabla möjligheter.

Vi skyr rädsla som vore den en ond fiende eller grym diktator. Och visst kan den upplevas så, som en livets fångvaktare, och vi tar till alla medel och betalar vilket pris som helst för att undvika alla former av avgrundskantstående för att på så sätt bli kvar i den orädda trygga säkerheten...

Men i rädslan bor också en möjlighet till växande, till att utveckla okända förmågor och nytt liv.
Den är vår musa och vår lärare, den utmanar oss och gör att vi ser oss själva i nytt ljus.
Rädslan ger mig en möjlighet att bli ödmjuk och modig, klokare och kärleksfullare - mot mig själv och mot andra. Om jag bara vågar kliva fram till kanten och titta ut.

Vad händer om vi istället för att undvika att bli rädda tar för vana att möta rädslan när den kommer?
Om vi går rädslan till mötes, inte blundar och inte smiter undan?

Vilken ny inre värld finns där bakom våra egenhändigt byggda murar av rädsla?

Varför tvekar vi?

Runt elden vi samlas...

Tänk dig att lägereldens ljus är all den samlade kunskap som vetenskapen gett oss. Kring detta ljus kan vi samlas - det är aningen mer objektivt än allt det subjektiva vi själva upplever i själ och hjärta. Och visst är det skönt vid elden.
Därför stirrar vi stint in i ljuset och förnekar mörkret som är allt det vi inte vet något om och som vetenskapen inte har några svar på.
Att bländas av ljuset är nämligen långtifrån lika läskigt som att börja fundera över vad som gömmer sig i mörkret bakom våra ryggar - utanför eldens sken.

Naturen har lösningarna...

Biomimetik är läran om hur vi kan härma naturen för att konstruera smarta lösningar. Det finns många exempel på hur biomimetik har använts för att skapa smarta tekniska lösningar på problem. Dessa är tagna från bloggen Vett.nu, Aktuellt om Vetenskap och teknik.

Självtvättande fönster och självrengörande färg
Smutsen på lotusblommans blad, rinner bort i regn. Hemligheten bakom dess självrenande egenskaper ligger i vattenavstötande knottror med ludd på ytan som får vattendroppar att pärla sig och rinna av Detta har lett till konstruktioner av självtvättande fönster och färg som härmar lotusblommans förmåga att förbli torr och ren.

Självhäftande material
Geckoödlan kan springa uppför vägar och hänga i tak. På fötterna har den en ruggig matta av elektrostatiska fibrer som håller den på plats. Kunskap om geckoödlans fötter har används vid konstruktion av robotar som kan klättra på lodrätta väggar. Med hjälp av kolnanorör har forskare i USA lyckats framställa ett material som har en vidhäftningsförmåga som till och med är tio gånger högre än geckoödlans.

Terminstackliknande ventilationssystem
Genom att efterlikna det ventilationssystem som används i termitstackar kan man bygga stora byggnader utan luftkonditionering.

Pälsinspirerade isoleringsmaterial
Vidare används isbjörnspälsar som inspiration vid utveckling av nya isoleringsmaterial.

Studier av fjärilspuppor ger lättviktstält
Förståelse av hur fjärilens vingar får plats i puppan utan att skadas kan leda till utvecklingen av nya lättviktstäl.

Laboratorieframställd spindelväv
På laboratorier har man kunnat tillverka väv som liksom spindelväv är lätt, elastisk och lika stark som stål. Väven tillverkas med hjälp av vanliga e-kolibakterier, som fått en spindelgen införd i sin arvsmassa. Väven är både är värmestabil upp till 260 grader och kemiskt stabil. Tråden går bara att lösa upp i myrsyra.

Skalbaggeinspirerad sprej
Bombarderbaggens bak sprutar ånga när den blir rädd. Två vätskor blandas och det blir så varmt att vattenånga bildas. Nu utvecklas metoden för sprejflaskor och bränsleinsprutning i motorer.

Kroppsvävnad av cellulosa
Med hjälp av bakterier har forskare kunnat spinna ett finmaskigt nät av tunna cellulosatrådar. Trådarna formas till en menisk eller ett blodkärl och kan ersätta skadad vävnad hos människan.

Algbatteri
Cellulosa från grönalger kan göras elektriskt ledande och pressas till tunna skikt. Två skikt, med saltat papper emellan, kan bli ett kompakt och snabbladdat batteri.

Mussellim
Blåmusslor har en förmåga att sätta sig fast ordentligt på båtbottnar. Hemligheten ligger i en järnjoner som förstärker limmet. Kunskapen används för att göra bottenfärg till båtar och lim som ersätter kirurgtråd.

Manetblöjor
Den vanliga öronmaneten består i stort sett bara av vätska. Dess förmåga att suga åt sig vatten används för att utveckla effektivare absorbenter som kan användas till exempel i blöjor.

Ge henne liv, för faan!

Hon tittar på mig, genom linsen, med stora vackra ögon.

Så liten och samtidigt vet hon sånt jag inte vet.

Hennes ögon glittrar, febrigt intensiva. Hon vill leva men orkar inte mer.

Gör hon det i morgon? Lever eller dör...

- Så ge henne då! , vill jag skrika.

Vatten, saltlösning och en famn som orkar ge tröst.

Jag slits sönder av vanmakt, jag skäms

mina tårar patetiskt lätta...kladdig naiva och mätta.

Hennes mage är tom och svullen, armen så tunn och svag

Mina armar är starka, kan bära, men når inte hennes vardag.

Det är långt mellan mig och Afrikas horn - 35 millimeterns kameralins.

Ett barn tittar på mig från trycksvärtevärden, hon lever än, hon finns

Ett nummer är allt jag gör:

Sms:ar "Liv" med sjuttitvå niohundra (72 900)

50 spänn...och utanför fortsätter åskan dundra...

Obarmhärtigt stort är det att se

Jag skulle vilja blåsa, runt mig, en grön bubbla.

I den skulle jag lägga mig att vila.

I rundeln reflektera ljus och kall och vilja.

Jag skulle ligga i min cirkel och ta stora klunkar liv.

Jag skulle låta mina rötterna tvagas, i doftande färgbad.

Där ute kunde världen torka.

För att man inte lär sig, för att man inte vill, för att man inte bryr sig.

Så låt det ske. Låt löven falla, marken flåsa.

Låt girigbuken spricka upp och vara.

I öknens sol han torkar ut- det väcker nu hans fasa.

Och aldrig insåg man att raset kom så fort

Och det som blir blev obarmhärtigt stort

I spruckna gölar ligger han och krälar

i öppna såren flugor lägger ägg

Han som förut var en av mammons trälar

blir plötsligt stilla och beredd

I ögat hos en sketen fluga nu han ser

Att livet blir, i mångfasett, betydligt mer

Och ur en insekts kloka blick

Till slut han ser:

Att livet är att ge.

Inne i min gröna bubbla ligger jag och vilar.

Vår i luften, islossning, utter och sandödla

Kände du vinden idag? Den var ljum precis innan skuggan isade till alltihop.

Jag log och sträckte näsan mot solen.

Vi skulle prata om bussen, soporna och bokslutet, men mest drömde jag om solen som jag såg lysa in genom fönstret högt där uppe i salen. Jag sa bara att vi inte ville vara med när det gäller beslut att förstöra livsmiljön för en instängd ödla strax borton gravfältet.

När jag kom ut hade solen börjar krypa ner bakom husen. Jag gick hem och tänkte gå ut för att kanske hitta en tanke jag tappade på tomten i höstas. Jag längtar till skog och tjärn men vet att det ännu är för kallt.

Jag är så glad och lycklig över helgens utflykt till Bräkneån, att sitta på indianstock och dricka gran-te på andra sidan Twilightskogen, friska barn och levande skog.

Men var var uttrarna? Det var ju en så bra å för dom.

Vild och krumelurig med små grottor bakom isen.

Sandödlan rör sig oroligt nere i sin håla, hon anar fara i luften, men på K-kautas kontor ger omedvetna gubbar henne en tidsfrist - och hon somnar om i väntan på den värmande vårsolen.

(Foto: Franke, Bräkneån vårdagjämning 20 mars 2011)

Kraften kommer inifrån

Det knakar och rister, djupt där inne bultar kraften som vill förändring och som ser till att den blir av.

Den går inte att stoppa, även om jag säger:

- Ditåt!

Den tar inte order, den följer sin urgamla väg. Det tvingar mig att handla - igen.

Den är livskraft och handlingskraft. Det sjuder i mitt varma blod.

Hittar stigen, ökar stegen.

Jag kan jag vill jag gör.

Under ytan...är jag allt som kan, jag vet att mina steg är rätt och deras hopplöst efter.

Nu händer allt på samma gång, på samma sätt och om igen.

På ytan rådet uppdämt lugn där inne har jag hittat rätt.