I förändringens tid...

På fredag är det stora saker som sker i naturen, förutom att knoppar brister och lökar gror är det vårdagjämning, mörkermåne och solförmörkelse på en och samma gång. Och i samhällsdebatten uppmärksammas (förhoppningsvis) på söndag att det är den internationella världsvattendagen.
På måndag direkt efter helgen inleds den första av två prövningar i det som kallas en av Sveriges största miljömål genom tiderna. Under två domstolsprövningar ska Ojnareskogens, (men egentligen alla heliga livgivande platsers), rätt att få finnas kvar prövas i svensk domstol.

- Kan vi inte med skydda Ojnareskogen och Bästeträsk kan vi inte skydda någon plats någonstans i Sverige, har bla Naturvårdsverket sagt vid tidigare domstolsprövningar i målet.

 Jag vet att många redan jobbar och kommer att fortsätta jobba såväl juridiskt, praktiskt som andligen FÖR skogen på alla möjliga  sätt. Själv kommer jag förutom att närvara på förhandlingarna också dagligen försöka reflektera över vår tid och de förändringar vi faktiskt ser omkring oss nu - inte minst vad gäller återförandet av vår samhällsverksamhet till inom ramarna för jordens kretslopp.

Tänker samla tankarna en stund varje morgon från och med kommande solförmörkelse nästa fredag den 20:de mars och fram till och med nästa mörkermåne den 18:de april, som för övrigt är den sista dagen på den andra rättegångsveckan för Ojnare denna vår...

Denna laddade månad i förändringens tid kommer i alla fall jag jobba med Ojnare utifrån mina förutsättningar. Tänker mig att alla fantastiska människor som engagerar sig i och kämpar för Ojnare kan liknas vid vårflodens kvalitéer, flödande FÖR livet självt, vätande uttorkad jord och bidragande till en nystart på (och i) jorden.

Jag vill ha försoning, frid och fred för skogen, sjön och på planeten.  För Jorden - denna blågröna pärla i mörk rymd som blivit vårt favorithäng i universum! 

FÖR OJNARE - och för alla andra älskade hotade heliga platser!

Häls
Sofia

Klagan från skrivpulpeten...

Nattens drottning är röd

 Men..? Var kommer det röda ifrån? 

Är det helig vrede på blodigt allvar, kittlande lust som pockar eller barnsligt lekfull kärlek till livet? 

Så här såg hon alltså ut den babylonska fågelkvinnan som idag står utställt på Britisch Museeum i London. Visst har jag sett henne i läromedel, i böcker och på nätet men aldrig stod det något om att hon var röd! 

Det visar nämligen de små små färgfragment som man hittat i hennes numer kalkstensvita skåror.

Påfallande lik är hon den Kretensiskan ormgudinnan... eller vår kära Ormkvinna på bildstenen från När som bär Ojnareandan i sina uppsträckta händer. 

Alla håller de cirklar, kretsloppsloopar eller ringlande ormar i sina händer. 

Vad tänkte konstnären som målade henne? Vad kände de männsikor som såg henne?

Vad känner jag idag, tusentals år senare, när jag sitter vid mitt skrivbord och försöker förstå vad vi tappat längs vägen. 

Jag ska skriva ett överklagande. Jag ska förklara för domare som alls inte förstår att livet självt pulserar under en skog på norra Gotland. Att man här, i denna skog, ännu år 2014, på magiska stigar kan hitta hem till sitt ursprung, till det vilda och otämjda som här ligger sida vid sida med internet och trangiakökets kokkaffedoft. 

Blundar jag ser jag rött bakom ögonlock, tittar jag känner jag blodet pulsera.

Skrivkramp, döda formuleringar, juridiska spörsmål, bokstäver som talar kliniskt, kalla fakta, korrekta citat. Men hur i klagan sätter jag på pränt livets puls och tranans dans, tovsippans skörhet, kalkhudens heta timjansdoft och källans svalkande klarhet. 

Finns det plats för pulserande rött i svartvit överklagan till en domstol som ska pröva, pröva tillåtlighet i att döda heliga marker, förorena levande vatten och söndra reven som årtusenden fogat samman. 

Helig vrede, lust och lekfull glädje. Då och nu, nu och då. 

Finns det plats för detta i en klagan?     

Nu kör vi!

Jag har hittat hit igen...alla dessa dagar jag la på att försöka häva spärren som lagt på bloggen efter att någon anmält att innehavaren av denna bloggg var under 15 år (!), all tid det tagit att sedan, när spärren väl var borttagen med personbevis och annat som skulle skickat till andra sidan Atlanten, försöka komma i håg lösenordet och användarnamn.
Jag hade gett upp!

Och så idag när jag städar skrivbordet så ligger den plötsligt där...lösenordslappen (sådana man inte bör ha...). Så nu är jag tillbaka!
Jag som bara för ett par dagar sedan bestämde mig för att skapa en ny blogg.
Men det är väl som vanligt så att utan våra djupgående rötter blir vi aldrig några ståtliga träd.
Så nu skriver jag vidare på denna bloggsida och så får ni se om jag har förändrats.


Välkommen tillbaka!

Jag går det Aktiva Förståndets väg

Jag jobbar praktiskt och teoretiskt med att skydda skog, berg och vatten. 

För mig innebär det att arbeta i en salig blandning av juridik och journalistik, nätverkande, naturmystik och politik.

Länge har jag undrat; vad kallas det jag gör?

Nu vet jag. Jag går det aktiva förståndets väg för att skydda moder jord.

I somras blev det skarpt läge i Ojnareskogen, man brukar kalla det vi gjorde för passivt motstånd. Att sitta i vägen när skogsmaskinerna börjar skövla, det kräver mycket mod. 

Aktivt mod. 

Men lika mycket mod krävs för att ställa sig framför en helt manlig domstol som inte kan dölja sitt förakt för känslomässiga argument och känslosamma kvinnor men imponeras av stora maskiner. 

Mod krävs också för att våga utmana det politiskt korrekta antagandet att alla jobb är bra jobb och att exploatering går före bevarande för att säkra tillväxt.

Det vi gjort för denna vackra skog på norra Gotland sedan åratal tillbaka, i domstolar, styrelserum och departement, är inte passivt. 

Jag har aldrig varit så aktiv i hela mitt liv.

Så jag kallar det inte längre det jag gör för passivt motstånd. 

Icke våld skulle jag kunnat säga men efter att ha sett hur polisen i Ojnareskogen trampade på demonstranter, bar aktivister i halsen och oprovocerat slog ner mig, som stod tio meter utanför avspärrningarna i en zon där vi fick stå, känns våld som sanktionerat arbetsmetod mot civila och därför är det omöjligt att använda för mig, även med ett "icke" före.

När jag dessutom hör att en demonstrant som höll fast sig i en skogsmaskin, och som polisen hårdhänt drog väck, i polisanmälan rubriceras som att ha gjort "våldsamt motstånd". Då tappar orden "våld och motstånd" betydelsen helt och landar hårt i min nya upp och ner vända värld. 

Så nu ska jag börja tala om att jag sysslar med aktivt förstånd istället. Dessutom med betydelsen återgång till det som var FÖRE stånden.

Jag är en aktiv förståndskämpe! Jag kämpar FÖR förståndets och för ett AKTIVT sådant i livets tjänst.

Jag har ännu ingen önskan att starta företag och arrangera kurser i Aktivt Förstånd men jag delar gärna med mig av mina erfarenheter av att stå på olika barrikader FÖR moder jord - med hjälp AV moder jord.

Det handlar om att även ta in markens skönhet, trädens knäppande, källornas porlande, förmödrars viskningar och kommande generationers joller rakt in i miljödomstolar, styrelserum och departement. 

Jag VET av egen empirisk erfarenhet att Aktivt Förstånd fungerar i praktiken både i förebyggande syfte och när det verkligen gäller!

    Från och med nu vandrar jag det Aktiva Förståndets väg. 

Ibland skriver andra det man själv inte hinner...

Så läs och begrunda och agera sedan på något sätt;

http://annikabryn.blogs.se/2012/08/12/ojnareskogen-pa-gotland-far-inte-bli-kalkbrott-14470610/

Sommarrädsla

Det sägs att det bara finns två urkänslor som kroppen registrerar.
Kärlek och rädsla.
Sedan skulle alla andra känslor vara varianter på dessa två ursprungliga.
Det låter rätt logiskt.

Rädslan för döden, för ensamhet, utfrysning, smärta, och rädsla för det okända och för att förlora det som betyder något för oss är avgrunden på vars kant vi alla står vid ibland.
Kärleken däremot är det som värmer oss, bekräftar, ger sammanhang, gör oss modiga, lyckliga och osjälviska.
Ur rädsla växer girighet, själviskhet, våldsamhet och aggresivitet - vi gör nästan vad som helst för att slippa vara rädda, för att slippa stå där på kanten och svaja.
Men med kärlek blommar vi som individar OCH som grupp, och med kärleken i ryggen vågar vi vara som vi är; ofullständiga, perfeka, små och stora med alla våra tillkortakommanden och formidabla möjligheter.

Vi skyr rädsla som vore den en ond fiende eller grym diktator. Och visst kan den upplevas så, som en livets fångvaktare, och vi tar till alla medel och betalar vilket pris som helst för att undvika alla former av avgrundskantstående för att på så sätt bli kvar i den orädda trygga säkerheten...

Men i rädslan bor också en möjlighet till växande, till att utveckla okända förmågor och nytt liv.
Den är vår musa och vår lärare, den utmanar oss och gör att vi ser oss själva i nytt ljus.
Rädslan ger mig en möjlighet att bli ödmjuk och modig, klokare och kärleksfullare - mot mig själv och mot andra. Om jag bara vågar kliva fram till kanten och titta ut.

Vad händer om vi istället för att undvika att bli rädda tar för vana att möta rädslan när den kommer?
Om vi går rädslan till mötes, inte blundar och inte smiter undan?

Vilken ny inre värld finns där bakom våra egenhändigt byggda murar av rädsla?

Varför tvekar vi?

Runt elden vi samlas...

Tänk dig att lägereldens ljus är all den samlade kunskap som vetenskapen gett oss. Kring detta ljus kan vi samlas - det är aningen mer objektivt än allt det subjektiva vi själva upplever i själ och hjärta. Och visst är det skönt vid elden.
Därför stirrar vi stint in i ljuset och förnekar mörkret som är allt det vi inte vet något om och som vetenskapen inte har några svar på.
Att bländas av ljuset är nämligen långtifrån lika läskigt som att börja fundera över vad som gömmer sig i mörkret bakom våra ryggar - utanför eldens sken.