Ge henne liv, för faan!

Hon tittar på mig, genom linsen, med stora vackra ögon.

Så liten och samtidigt vet hon sånt jag inte vet.

Hennes ögon glittrar, febrigt intensiva. Hon vill leva men orkar inte mer.

Gör hon det i morgon? Lever eller dör...

- Så ge henne då! , vill jag skrika.

Vatten, saltlösning och en famn som orkar ge tröst.

Jag slits sönder av vanmakt, jag skäms

mina tårar patetiskt lätta...kladdig naiva och mätta.

Hennes mage är tom och svullen, armen så tunn och svag

Mina armar är starka, kan bära, men når inte hennes vardag.

Det är långt mellan mig och Afrikas horn - 35 millimeterns kameralins.

Ett barn tittar på mig från trycksvärtevärden, hon lever än, hon finns

Ett nummer är allt jag gör:

Sms:ar "Liv" med sjuttitvå niohundra (72 900)

50 spänn...och utanför fortsätter åskan dundra...

Obarmhärtigt stort är det att se

Jag skulle vilja blåsa, runt mig, en grön bubbla.

I den skulle jag lägga mig att vila.

I rundeln reflektera ljus och kall och vilja.

Jag skulle ligga i min cirkel och ta stora klunkar liv.

Jag skulle låta mina rötterna tvagas, i doftande färgbad.

Där ute kunde världen torka.

För att man inte lär sig, för att man inte vill, för att man inte bryr sig.

Så låt det ske. Låt löven falla, marken flåsa.

Låt girigbuken spricka upp och vara.

I öknens sol han torkar ut- det väcker nu hans fasa.

Och aldrig insåg man att raset kom så fort

Och det som blir blev obarmhärtigt stort

I spruckna gölar ligger han och krälar

i öppna såren flugor lägger ägg

Han som förut var en av mammons trälar

blir plötsligt stilla och beredd

I ögat hos en sketen fluga nu han ser

Att livet blir, i mångfasett, betydligt mer

Och ur en insekts kloka blick

Till slut han ser:

Att livet är att ge.

Inne i min gröna bubbla ligger jag och vilar.

Vår i luften, islossning, utter och sandödla

Kände du vinden idag? Den var ljum precis innan skuggan isade till alltihop.

Jag log och sträckte näsan mot solen.

Vi skulle prata om bussen, soporna och bokslutet, men mest drömde jag om solen som jag såg lysa in genom fönstret högt där uppe i salen. Jag sa bara att vi inte ville vara med när det gäller beslut att förstöra livsmiljön för en instängd ödla strax borton gravfältet.

När jag kom ut hade solen börjar krypa ner bakom husen. Jag gick hem och tänkte gå ut för att kanske hitta en tanke jag tappade på tomten i höstas. Jag längtar till skog och tjärn men vet att det ännu är för kallt.

Jag är så glad och lycklig över helgens utflykt till Bräkneån, att sitta på indianstock och dricka gran-te på andra sidan Twilightskogen, friska barn och levande skog.

Men var var uttrarna? Det var ju en så bra å för dom.

Vild och krumelurig med små grottor bakom isen.

Sandödlan rör sig oroligt nere i sin håla, hon anar fara i luften, men på K-kautas kontor ger omedvetna gubbar henne en tidsfrist - och hon somnar om i väntan på den värmande vårsolen.

(Foto: Franke, Bräkneån vårdagjämning 20 mars 2011)

Kraften kommer inifrån

Det knakar och rister, djupt där inne bultar kraften som vill förändring och som ser till att den blir av.

Den går inte att stoppa, även om jag säger:

- Ditåt!

Den tar inte order, den följer sin urgamla väg. Det tvingar mig att handla - igen.

Den är livskraft och handlingskraft. Det sjuder i mitt varma blod.

Hittar stigen, ökar stegen.

Jag kan jag vill jag gör.

Under ytan...är jag allt som kan, jag vet att mina steg är rätt och deras hopplöst efter.

Nu händer allt på samma gång, på samma sätt och om igen.

På ytan rådet uppdämt lugn där inne har jag hittat rätt.

Obekväma drömska jaget talar

När dagarna (och kvällarna) är fullbokade av möten som bara handlar om att lösa problem här och nu...då förtvinar hjärnan och hjärtat skrumpnar och magen skriker: STOPP, jag vill inte!

Jag slutar drömma, reflekterar mindre, tappar riktningen.

Detaljerna hotar helheten, enskilda minimaler skymmer visionen.

Jag famlar runt och försöker anpassa mig till vardagsrealism, som så många andra.

Men det är inte min linje. Jag vill lyfta blicken - och jag är bra på det!

Jag är en sådan som landar kort i vardagen och får kämpa hårt för att slutföra - rätt använd är egenskapen en styrka.

Men nu, gör jag någon större nytta?

Och denna ständiga följeslagare, herr Huvudvärk, som slagit sig ner mellan mina tinningar.

Vad säger han? Vill han fälla mig eller säger han det magen vet...att jag inte riktigt trivs, att jag jobbar fel och att jag inte får göra det jag är bäst på.

Obekvämt att följa linjen. Oförlåtligt att avvika?

Att följa friska flöden 2011

Ska jag lova mig själv ett köpstopps-år 2011? Och kommer jag att lyckas ställa om mitt liv än mer och ställa bilen allt mer och ställa krav på mina politiska kolleger att tänka om och tänka kretslopp före månadsekonomi detta år?

Mer ekologisk mat kan jag nästan inte köpa (det kostar ca 150 kr mer per handling men då läser jag ju DN och tidskrifter på nätet numera och byter kläder med kompisar och därmed sparar jag ändå betydligt mer varje månad jämfört med för ett par år sedan). Så då borde nästa utmaning vara ekologisk OCH närproducerad mat och dessutom köpstopp för allt annat.

Kan jag ta något riktigt stort litet steg i mitt liv så att världen blir en bättre plats 2011?

Kan den makt jag skaffat mig användas till att skynda på omställningen till kretsloppssamhället eller är allt så fast i gamla hjulspår så att vi står ändå och stampar fast vi alla säger oss vilja dra åt samma håll? Kommer jag att kunna övertyga de andra om att detta är den väg vi ska gå?

Kommer Kommunstyrelsen att våga prioritera ekologisk hållbarhet framför kortsiktiga ekonomiska besparingar?

Jag ska föra ordet i den nämnd som ska planera och tillåta byggen i en stad som behöver bli krestloppskommun så fort vi bara kan. Bygga i trä och minimera betong, tänka vattenhöjning och på avlopp som inte skitar ner Östersjön. Det finns så mycket att göra på detaljnivå att jag är rädd att gå vilse i sopsäcken och glömma bort att lyfta blicken.

Vilka vill hjälpa mig, vilka vill skjälpa mig?

Och de som jobbar emot en omställning vilka är deras skäl? Är det ekonomisk vinning på kort sikt som gör dem ovilliga att tänka om eller är det rädsla för förändringen i sig (vi har det ju så bra...)

Dags att börja skotta. Fram ska kreativiteten, ideerna, förändringsvilja, glädje och livskraft. Gräv fram det som gör oss människor till gudar - var och en av oss.
Vi skapar vår framtid och vi gör det från och med nu!

Jag lovar att göra vad jag kan, med vetskapen att tusen och åter tusen andra gör precis som jag över hela vår planet.

Jag är min egen källa och du är din.
Tillsammans bildar vi bäcken, ån och flodarmen. Inget kan stoppa flödet vi skapar och våra floder rinner samman, bildar forsande älvar och sökande deltan och möter hav!
Havet stiger och vi likaså.

2011... året då vi gör det själva!

Håll linjen - utmana makterna - skapa tiden!

Vem är hon idag, vem blir hon i morgon?

Naturkrigaren som håller ställningarna och slåss för livet .

Folkbildaren som sprider ringar på vattnet.

Modern som skapat traditioner och håller dem vid liv.

Makthavaren som förankrar för att kunna förverkliga visionen.

"Försöker hålla fast allt men känner att greppet lossar, ansvaret tynger och glädjen glider undan, som en morgondimman man försöker hålla kvar i handen.

Tusen och tusen små måsten som växer till en mur av krav.

Mina måsten och

Bör göras,

Borde åstadkommas,

Behöver genomföras."

Hon vill så mycket men formaliteterna och balansgången har en tendens att ta mer tid och kraft än det som görs konkret.

Måste hålla fast och ut, inte tappa mål och tråd, bygga broar, sy och tråckla, vända skutan utan knot. Få att fatta, inte hota, klappa vänligt, inte skrämmas. Vara förebild och sann!

Även vara hel och hållen, hugga gran och stoppa om. Moderklippan står och faller med att inte räcka till. Bygga snölykta och lyssna. Var är månen, och hur gör man? Vara förebild och famn!"

Skogen skriker, vattnet stiger, vinden vänder eldens bränder.

Frön i jorden som ska groddas behöver också krigarkraft.

Men kärlet känns tom och orkeslöst, och drunknar så lätt i pölar av fördummande ytliga nonsens-detaljer.

"Jag står mitt i livet, mitt i möjligheterna... och ser mig vilset omkring.

Var det hit jag skulle, är det här min kraft behövs?

Och var fyller jag på min bägare, för törsten river i strupen och tungan känns fumlig och stor."

Så skräddarsy kappan som passar i en galen värld, så ska hon spela rollen väl (och ändå hålla linjen och sin långsanna väg).

Och fyll på det tomma kruset med glädje och lekfull mjöd, låt det skumma och bredda som floden (där det flödar av honung och mjölk).