Utan vatten ingen magisk ö

Alla vi som fått chansen att leva på Gotland en längre eller kortare tid har en stark faschination för vatten, vågar jag påstå. Det får man när väntar på regn som inte kommer, när man låter bli att duscha eftersom det manas till hushållning med vattnet och har vattningsförbud från maj och framåt hösten. Har man sen salt i brunnen och giftig algblomning i Östersjön, vet man att inget vatten på en ö kan tas för givet.

Dricksvattenbrist på en ö utan landförbindelse är en ödesfråga.

Och Gotland är en ö som har svårt att hålla tätt, hon läcker som ett såll, skulle man kunna säga.

Tänk er Gotland som en stor kalkklippa i havet. På klippans yta finns fördjupningar och gropar, där mossa växer. I varje sådan liten fördjupning i klippan fanns förr en myr eller ett träsk.
På 1700-talets karta ser vi ett myller av små och stora våtmarker.

Vi vet vad som hände sedan. Utdikning av myrarna blev ett sätt att skapa ny åkermark. Åkermark som idag släpper ut mängder av koldioxid i atmosfären och som är kringgärdat av raka diken som snabbt och effektivt transporterar regnvatten till Östersjön. Mer jordbruksmark fick Gotland men mindre vatten…
Nästan alla de stora myrarna dikades ut. Martebomyr, Mästermyr, Fleringedalen och många många fler. Faktiskt var Gotland ”störst och bäst” i hela Sverige på att dika bort sina våtmarker…en ödets ironi att ön som troligen behöver dem mest dikade ut flest.
För skapandet av mer odlingsmark hade ett högt pris.

Myrarna kan nämligen likt tvättsvampar hålla kvar det regnvatten som faller under höst, vinter och vår och spara det till sommarens torrperiod. Den stora utdikningen på Gotland har gjort att alldeles för mycket vatten flödar ut i Östersjön via raka diken och muddrade flöden. Till ingen nytta för Gotland och till skada för en redan övergödd Östersjön.
Ön kan inte längre behålla sitt sötvatten som den kunnat göra om den haft kvar sina våtmarker oförstörda.

Men det finns tack och lov ännu platser kvar på ön där våtmarkerna håller sitt vatten, Ojnareskogen mellan Bräntingshaid och sjön Bästeträsk är ett sådant orört våtmarkskomplex. Här rinner vattnet från Bräntingshaid i söder och norrut genom de opåverkade myrarna Ojnaremyr, Släkmyr och Tvärlingsmyr som fortfarande fungerar och inte torkar ut ens under de torraste perioderna. Detta våtmarkssystem ska vi vara särskilt rädda om eftersom de dessutom är en viktig pusselbit i vattentillrinningen till sjön Bästeträsk som just har blivit kommunal drickvattentäkt. Det är öns största opåverkade vattensystemen som undgick 1800-talets utdikningar och senare tids vattenverksamheter...men som nu hotas av Nordkalk ABs hunger på snabba cash.

Detta är en miljö som Miljöbalken också särskilt påpekar att vi ska vara rädda om: i kapitlet om Riksinstressen står:

”Obetydligt påverkade områden ( 2 §)
Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön ska så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.

Ekologiskt känsliga områden (3 §)
Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt ska så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljö.”

Det är områden som Ojnareskogen och Bästeträsk det handlar om. Här är ett område som har ett perfekt ekologiskt och hydrologiskt vattensystem där vätar, kartssprickor, slukhål, myrar, träsk och källor och källsprång hänger samman i en enda fantastisk myllrande fuktig helhet. Och inte nog med det, denna helhet garanterar oss människor som bor nedströms området ett ovanligt fint vatten i sjön Bästeträsk. Det vatten som precis vunnit laga kraft som drickvattentäkt för hela Gotland nu och i framtiden.
I tillrinningsområdet mellan Bräntingshaid och Bästeträsk skulle Nordkalks brott skära av vattenflödet likt ett snitt över halsen på en levande organism.

Bara tre veckor efter att Miljööverdomstolen gett tillstånd till omfattande kalkbrytning i Bästeträsks tillrinningsområde blev Bästeträsk av en annan miljödomstol godkänd som drickvattentäkt för Gotland. Vad ena handen gör vet den andra inget om och detta trots att förarbetena till miljöbalken gång på gång talar om vikten av att ta hänsyn även till framtida verksamheter och planer för ett område när nya tillstånd ges.

Gotland läcker sötvatten, vårt viktigaste livsmedel rinner bort för att tidigare generationer inte visste hur regn, våtmarkernas buffertförmåga och åretrunt-tillgång på vatten hängde ihop.
Vi vet men griper girigt efter kortsiktiga möjligheter att tjäna pengar i vår tid utan en tanke på att våra barn och kommande generationer får betala med än större vattenbrist. Vi överlämnar en redan idag bekymmersam vattensituation till dem och vet att deras problem troligen kommer att vara ännu större inte minst beroende på det allt varmare klimatet.
Men det skiter vi i. Eller gör vi det?

Jag trodde tills i höstas att domstolar var tillsatta för att se till att företag och andra följer lagstiftningen och därmed trodde jag att en Miljööverdomstol skulle bevaka och värna Miljöbalken och inte värna enskilda företags ekonomiska framtidsutsikter. När Miljööverdomstolen i Nacka i höstas beslöt att, trots den osäkerhet som man erkänner finns i målet och trots att man hade vetskap om kommande beslut att göra Bästeträsk till drickvattentäkt för Gotland, ändå ge Nordkalk tillstånd till täktverksamhet i Bästeträsks tillrinningsområde förlorade även Miljöbalken sin övergripande intenssion.
Vi har tagit ett steg tillbaka till den tid då vi saknade en miljölagstiftning värd namnet.
Miljöbalkens första avdelning, övergripande bestämmelser om miljöbalkens mål och tillämpning klingar nu tomma och tysta:

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

"1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.
Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås."

Jag är förvisso inte juridiskt skolad men jag är läskunnig och jag förstår utan problem den avsedda intentionen när det gäller miljöbalkens övergripande mål. Det första kapitlet anger ramarna för den samling av lagar med olika syften som Miljöbalken vidare består av.
Och ramen talar om hållbarhet för nuvarande och kommande generationer, om att naturen och människan ska skyddas, om biologisk mångfald och om att hushålla med vatten och mark, genom återanvändning och hushållning med naturresurserna ska kretsloppet värnas. Hur kan en miljööverdomstol låta bli att förstå och utgå från denna intention?

Eller är det som med 1800-talets utdikningbönder, miljööverdomstolens ledamöter förstår inte bättre än så...

Jag betvivlar det, Miljööverdomstolen har istället letat kryphål för att bevara en industrinsföretagens världsordning på bekostnad av vårt viktigaste livsmedel (vatten), den biologiska mångfalden och vår Miljöbalks syfte och mål.

Foto: Sofia Bothorp (Ojna Källa augusti 2009)