Hon tittar på mig, genom linsen, med stora vackra ögon.
Så liten och samtidigt vet hon sånt jag inte vet.
Hennes ögon glittrar, febrigt intensiva. Hon vill leva men orkar inte mer.
Gör hon det i morgon? Lever eller dör...
- Så ge henne då! , vill jag skrika.
Vatten, saltlösning och en famn som orkar ge tröst.
Jag slits sönder av vanmakt, jag skäms
mina tårar patetiskt lätta...kladdig naiva och mätta.
Hennes mage är tom och svullen, armen så tunn och svag
Mina armar är starka, kan bära, men når inte hennes vardag.
Det är långt mellan mig och Afrikas horn - 35 millimeterns kameralins.
Ett barn tittar på mig från trycksvärtevärden, hon lever än, hon finns
Ett nummer är allt jag gör:
Sms:ar "Liv" med sjuttitvå niohundra (72 900)
50 spänn...och utanför fortsätter åskan dundra...
