Obarmhärtigt stort är det att se

Jag skulle vilja blåsa, runt mig, en grön bubbla.

I den skulle jag lägga mig att vila.

I rundeln reflektera ljus och kall och vilja.

Jag skulle ligga i min cirkel och ta stora klunkar liv.

Jag skulle låta mina rötterna tvagas, i doftande färgbad.

Där ute kunde världen torka.

För att man inte lär sig, för att man inte vill, för att man inte bryr sig.

Så låt det ske. Låt löven falla, marken flåsa.

Låt girigbuken spricka upp och vara.

I öknens sol han torkar ut- det väcker nu hans fasa.

Och aldrig insåg man att raset kom så fort

Och det som blir blev obarmhärtigt stort

I spruckna gölar ligger han och krälar

i öppna såren flugor lägger ägg

Han som förut var en av mammons trälar

blir plötsligt stilla och beredd

I ögat hos en sketen fluga nu han ser

Att livet blir, i mångfasett, betydligt mer

Och ur en insekts kloka blick

Till slut han ser:

Att livet är att ge.

Inne i min gröna bubbla ligger jag och vilar.