Jag kommer från skogsfolket, jag är en av vattenväktarna.
Jag slåss för det jag tycker är viktigt, vackert, vilt och ursprungligt.
UR är mitt kall. UR som urtid –som i skapat i arla urtid.
Ur som i Urskog, där ljuden är trollska och fyllda av fuktigt syre. Där jag känner min litenhet och vördnaden, den som lätt slår över i rädsla, rädd då för min litenhet och min brist på kontroll i det ofantliga stora växande gröna.
Ur som i Urvatten , droppen i spindelnätet som faller med samma skimmer nu som då för miljoner år sedan ur morrhåren på en vattenälskande dinosauriedrake, samma vatten i min barnsdoms bäck , i jocken jag drack ur, i kärren jag klafsade i. Vatten i dansande dimmor, i brusande, forsande älvar på väg mot sitt salta hav.
Samma vatten spränger gränsen när jag föder mina barn och samma vatten saltar huden när jag begråter mina döda.
Samma vatten i olika tider på olika platser…men ändå samma vatten. Till vår glädje, i livets tjänst.
Ur som i Urberg, Den fasta klippan under mina fötter, i arla urtid ett hem i grottans dunkel. En utsiktsplats så nära himlen så nära solens skratt . Till synes oföränderlig mark men som skrynklat sig till berg och dalar när Urkrafternas jättar gick på jorden.
Ur Som i Ursprung. Var finns våra rötter? I stadens vimmel? På gatans sten, i köpelandets kommers, vid datahemmets härd? Tanken vinglar sig tillbaka på kollektivminnets stig, vår gemensamma början bortom lysrörens flimmer…
Det må vara hur det vill med det liv vi lever men utan skog, berg och vatten som vi ännu kan benämna ur- förlorar vi vår kunskap om vad vi en gång varit och varifrån vi kommit.
För varje art som dör ut försvinner en värld.
Så jag värnar ursprunget, urmarkerna, jag slåss för att spara små rester av det som en gång var.
För att kanske en dag mina barn hittar hem.
Med ursprunget på ena sidan och framtiden på andra håller jag balansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar